Nu när julen närmar sig är det lätt hänt att finna sig själv hasta runt med drömmen om en riktig Bullerby-jul framför ögonen. En halkar gärna in i det där med att vilja återuppleva sin egen gnistrande barndomsjul och dra det som ett vitt, tröstande täcke över den mörkgrå decemberkylan. Inte minst när det gäller barnböcker. Fram med Astrid Lindgren, "Tomten", Disney-berättelserna och sagosamlingar vi minns!

Förra hösten lyfte Andreas Palmaer i en krönika i DN den krassa frågan om det inte är så att vuxna är mer intresserade av sin egen barndom än av sina barns. Inlägget utlöste en ganska stor debatt om vuxnas barnboksnostalgi, ett samtal som fortfarande är aktuellt och kanske särskilt inför jul.

Läste om Kitty

För ett tag sedan läste jag om de drygt 30 första Kitty-böckerna. Rasismen som dyker upp i berättelserna känns stötande och klassamhället, där just de svarta ofta är i underläge eller förknippas med mindre bra egenskaper, är hemsk. Men precis som när jag var liten njöt jag av att läsa om den orädda flickhjälten som tar sig an busar och ger sig ut på äventyr, som kör bil, rider och klättrar i grottor. Och vinner i slutet varje gång.

Böckerna fyller ett behov att få känna sig osårbar i en osäker värld. Vi slipper dessutom ett annat känt narrativ som handlar om att modiga kvinnor som sticker ut måste straffas eller anpassa sig i slutet av historien.

För även om Kitty håller sig inom andra delar av normens ramar – hon är vit, vacker, älskar sin familj och är duktig och omtyckt på alla sätt och vis- så spräckte hon många gränser för vad flickor fick, skulle och kunde göra, när böckerna kom ut (1930-talet i USA, 1950-talet i Sverige). Men ändå, jag skulle inte sätta de äldre böckerna i händerna på barn idag.

Pippi ändrades

Enligt samma princip tycker jag att det är bra att ordet ”negerkung” ändrades i ”Pippi Långstrump i Söderhavet” (från 1948). För då kan barnen upptäcka Pippi på sitt eget vis, utan att vi först behöver förklara rasismens historia för en 5-åring. Det kan handla om rasism, klass, barnsyn, och könsroller, men litteratur ska kunna möta sina barnläsare utan krav på politiska förkunskaper, tänker jag.

Samtidigt finns det fördelar med att vuxenpersonen tar fram en egen favorit. Läsglädje smittar ju. Om en själv gäspande plågar sig igenom en högläsning eller faktiskt fnissar till mellan meningarna spelar roll.

Omhulda läsminnen

Trots argumentet om att en borde intressera sig för sitt barns barndom istället för sin egen och leta efter böcker förankrade i vår samtid, kan det ändå vara relevant att omhulda sina egna läsminnen.

För den där goa gamla känslan kan användas för att visa vägen till något nytt att häpnas över tillsammans. En berättelse med ett barnperspektiv från idag, men med igenkännbar story som får även den vuxna att tindra lite.

Josefin Jansson,

Barnboksrecensent. Bor i Jönköping, letar efter en titel att ersätta Kittyböckerna med.