Hela Matildas uppväxt i Tornedalen handlade träning. Hon spelade fotboll och basket och hon började i unga år att löpträna och gå till gymmet.

— Jag har aldrig satsat på att bli elitidrottare, men alltid velat bli så bra som möjligt på det jag gör, säger hon.

Matilda blev även alltmer fokuserad kring kosten. Allt onyttigt som hon åt ville hon kompensera genom träning. När hon till och med tryckte in ett träningspass på julafton regerade hennes föräldrar. Men Matilda slog ifrån sig och menade att det var hennes livsstil.

Som nyexaminerad sjukgymnast flyttade Matilda till Värmland för att påbörja en ny tjänst. Hon var 21 år. Nu ökade hon träningsmängden ytterligare och hon blev besatt av nyttig mat.

— Redan när jag åt bestämde jag vad jag skulle äta nästa gång och hur jag skulle träna, säger Matilda.

Nu tränade hon minst ett pass varje dag och hade dessutom blivit personlig tränare på ett gym. I övrigt blev hon alltmer isolerad. Hon undvek att gå på fester och gå på middagsbjudningar för att inte tappa kontrollen över maten.

"Som en maskin"

Matlida menar att det som drev henne var en mix av utseendefixering och prestationskrav.

— När jag fick cred på gymmet gav det mig kickar. Att de såg att jag gått fram i träningen och så, säger Matilda.

Men kickarna gick snabbt över i ångest. Matilda bemötte det med att trycka in en extrapromenad eller ett extrapass på gymmet. Vilket i sin tur gjorde att hon blev alltmer nedstämd och trött och att kroppen till slut slutade inte återhämtade sig.

— Jag kunde inte själv sätta fingret på vad det var. Jag bara grät och grät och kände ingen glädje längre, säger Matilda.

Efter en löparrunda klockan 02.30 förstod hon att det inte stod rätt till.

— Jag kände mig som en maskin. Som gick upp ur sängen, tog på mig kläderna, tog en koffeintablett och gav mig ut och sprang. Jag reagerade först senare att det var mitt i natten, säger Matilda.

Matilda sökte hjälp på en vårdcentral. Hon fick ångestdämpande medicin och sömnmedel utskrivet och blev remitterad till en psykolog där hon fick KBT-terapi.

Bekväm med begrepp

Det var nu som termen ortorexi presenterades för Matilda. Det är inte en diagnos i egentlig mening utan ett begrepp för träningshets i kombination med besatthet av hälsosam mat.

— Jag kände direkt att jag kunde identifiera mig kring det begreppet, säger Matilda.

Hon blev tillsagd av sin psykolog att inte träna alls på en vecka. Något som visade sig vara fruktansvärt svårt. Matilda berättar att hon hade "abstinens" och att hon "fuskade" genom att bland att göra benövningar när hon lagade mat etcetera.

Matilda berättar att hon lärt sig att ställa frågan varför hon tränar. Om det är för att det är kul och hälsosamt eller för att slippa ångest. Samtidigt kämpar hon fortfarande med - sju år senare - att inte falla tillbaka i samma mönster. Hon hyllar sin familj och sina vänner för allt stöd hon har fått.

— Fastän jag är sjukgymnast och har kunskapen om träning och kostlära är det svårt. Tankarna man får är inte verklighetsbaserade. Men nu kan det gå 2-3 dagar utan träning utan att jag får ångest och jag kan äta julbord utan att må dåligt, säger Matilda.

Vara en förebild

Hon bor numera i Jönköping och har två barn, Bosse 2,5 år och Betty 4 mån. Att bli mamma har hjälpt henne att fokusera på annat än träning. Sambon, Calle Bergström, som är lite av hennes motpol, hjälper också till att säga stopp vid tendenser av träningshets.

Matilda jobbar som sjukgymnast på Länssjukhuset Ryhov samt som instruktör vid Nordic Wellness. I yrket möter hon personer, framför allt unga tjejer, som ligger i farozonen för ortorexi och då vill hon vara en förebild.

— Då försöker jag att få igång en diskussion om varför de tränar och få dem att förstå hur viktigt det är att också lägga in vilodagar i träningsschemat för att få rätt återhämtning, säger Matilda.