Det är ett sorgligt stycke han dirigerar, talmannen Andreas Norlén. Ett largo, vars antal satser ingen känner. Inte ens dirigenten själv, även om han med en försiktig handledsrörelse nu har gjort lite, lite för att öka tempot.

Nu rider alliansens egen riddare av den sorgliga skepnaden, Ulf Kristersson (M), i maklig skritt mot sitt mål. Inte en väderkvarn men väl en kakelvägg. Om nu skillnaden mellan de båda gravt svårflyttade objekten har någon betydelse.

Det är bra att en statsministerkandidat förs fram till kammaren för omröstning. Det är enda sättet att snabba på processen. Annars kan vi sondera oss fram till 2022.

C och L har förnyat sina besked att de tänker rösta nej till Kristersson, som troligen kommer att gå fram med en moderatledd minoritetsregering i koalition med KD. Det är bra och de båda mittenpartierna bör hålla fast vid den ståndpunkten.

En sådan regering skulle, trots avsikt att driva alliansens politik in i kaklet, ge SD veto över politiken i varje omröstning. För moderater kommer i längden sannolikt lite gott ur en sådan pakt och för liberaler absolut ingenting. Däremot för Jimmie Åkesson, som får se det konservativa högerblock han så gärna vill ha formas.

I bakgrunden spelar en förlupen stråksektion ett delvis helt annat, än sorgligare, tema. Nämligen det om budgeten, som ska läggas fram för riksdagen senast den 15 november. Ingen vet riktigt hur det ska gå till för ingen har behövt försöka, men det heter att en övergångsregerings budget inte ska innehålla någon ny politik.

Allt medan vi lever i ett land som behöver regeras. Försvarsmakten har fått i uppdrag att öka rikets militära förmåga. För att klara det fattas tre miljarder nästa år. Sveriges pensionärer har blivit lovade och förväntar sig sänkt skatt. En lågkonjunktur tros vänta runt hörnet och vi har en arbetsmarknad där trösklarna fortsatt är höga, rörlighet inte stimuleras och kompetensmatchning fungerar dåligt. Bostadsmarknaden är dysfunktionell och det skärpta amorteringskravet har fått få andra effekter än att ännu effektivare stänga unga och andra mindre köpstarka ute från marknaden.

Kort sagt är det få områden som utan vidare kan klara sig utan politiska initiativ.

De 349 ledamöterna i kammaren utgör dock ingen övergångsriksdag, som Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson har uttryckt det. Oavsett inställning i regeringsfrågan är det något att ta fasta på. Det bör nu vara upp till alla partigrupper i riksdagen att lägga fram budgetförslag att söka stöd för.

Det gäller givetvis även ledamöterna för de nuvarande regeringspartierna S och MP. De 100 socialdemokrater och 16 miljöpartister som har röstats in i riksdagen av väljarna har inte röstats in för att sitta med armarna i kors medan deras avsatta statsråd driver ingen politik alls.

Ett aktivt budgetarbete i riksdagen vore allra minst en god övning i att söka överenskommelser i faktisk sakpolitik på ett sätt som gör att det där med omröstningsmatematiken ordnar sig.

Det ska förstås medges att en budgetmotion initierad i riksdagen inte är detsamma som en budgetproposition. En budget som beretts och arbetats fram med hjälp av finansdepartementets resurser har självklart en annan tyngd. Är den skadeskjuten av ett förbehåll att inte få driva politik är det dock en klen tröst.

Då är det rimligaste att riksdagen ger övergångsregeringen en riktig budget att administrera till dess att en riktig regering tillträder.