Den legendariske guvernören för New York Mario Cuomo (1932–2015) summerade det väl när han sa att ”du kampanjar i poesi men styr i prosa” och i Sverige har vi tidigare statsminister Olof Palmes ord om att ”politik är att vilja” som kan ställas mot hans efterträdare Göran Perssons ”politik är att nå resultat”. Lite tillspetsat kan man därför säga att känslor är tillåtna under valrörelser och effektivt oppositions- eller regeringsarbete genomförs bäst med pragmatism.

Att valrörelsen äntligen är över märktes under årets första partiledardebatt som hölls i onsdags. Nu finns en regering på plats och mot den går det att bedriva aktiv oppositionspolitik. Det var därför välkommet att moderatledaren Ulf Kristersson verkar ha lämnat besvikelsen över att inte ha blivit statsminister och gått in i rollen som verkningsfull oppositionsledare. Visserligen förekom det en del ordväxlingar mellan Centerpartiets Annie Lööf och Kristdemokraternas Ebba Busch Thor, men de som menade att Alliansprojektet är fullständigt dött och begravet har blivit motbevisade.

Centerpartiet och Liberalerna har visserligen kommit överens med Socialdemokraterna och Miljöpartiet när det gäller politiska sakfrågor, men de attackerade också statsminister Stefan Löfven på de områden där de inte har samma åsikt som regeringen. En strategi som kan kritiseras men som också kan anses vara kärnan i den representativa svenska demokratin. Om det finns gemensamma referenspunkter söker man hitta en lösning för att sedan attackera varandra på de områden där man inte håller med varandra. Det ligger djupt inbäddat i svensk politisk kultur att man ska förhandla och detta trots stundvis hård retorik under valrörelser.

Partiledardebatten kan helt enkelt ses som ett tecken på att svensk politik äntligen lagt valrörelsen 2018 bakom sig och det är välkommet. För det finns ett stort antal frågor som behöver adresseras och det handlar inte minst om att den ekonomiska lågkonjunkturen ligger runt hörnet. För att inte tala om brottsbekämpning och det fortsatta arbetet med att förbättra vår försvarsförmåga. Slutligen har vi Brexit och hur ett brittiskt utträde ur EU kommer att fungera i praktiken. Listan kan göras betydligt längre, men här är några av de viktigaste frågorna att i närtid hantera och listan skulle kunna fylla hela dagens papperstidning och några till.

Kort sagt finns det en massa frågor som kräver iskall analysförmåga och mindre känslor. Dit hör också integrationsfrågan som fortfarande är något av elefanten i rummet och kommer att behöva debatteras många gånger i framtiden. Men precis som i övriga livet går det inte att få allt inom politiken och därför är det bara att glatt konstatera att tonläget äntligen har sänkts och att det nu är dags för våra folkvalda att börja leverera resultat. Något som är lättare sagt än gjort.

Elddopet för den här regeringen kommer att vara när de faktiskt tvingas genomföra något som upplevs som genuint impopulärt. Centerpartiet och Liberalerna måste då ta ansvar för att de faktiskt garanterar dess överlevnad.