Valrörelsen förutspåddes att bli smutsig och visst var den det. Det hör till att politiken ibland ska hetta till och det är bättre att kasta ord i huvudet på varandra än bomber. Likaså inträffade det en del skandaler inte minst när det gäller toppkandidater från Småland. Numera känner stora delar av svenska folket till Kristina Winbergs mobil och att Gnosjösonen Peter Lundgren stundom haft ett dåligt ölsinne. Valrörelser är också de tillfällen som den politiska journalistiken vaknar till liv.

På gott och ont eftersom det under knappt två månader är omöjligt att genomföra en granskning av vad svenska parlamentariker har åstadkommit i Bryssel under en hel mandatperiod. Ett typexempel handlar om Kristdemokraternas Lars Adaktusson och den röstförklaring som han skulle ha skrivit när det gällde fördömandet av Paraguays abortlagstiftning. Som Ekot kunde avslöja verkar inte röstförklaringen existera och det är en nyhet som borde ha avslöjats när omröstningen faktiskt skedde.

Vad går det då att dra för slutsatser av valresultatet? Det blev på många sätt som vi väntade oss eftersom de etablerade partierna gjorde bra ifrån sig under slutspurten. Om det inte hade varit för Kristina Winbergaffären hade det gått bättre för Sverigedemokraterna och Adaktussons debacle kring abort bromsade upp Ebba Busch Thor–effekten. Samtidigt kom inga nya svenska partier in i parlamentet och rekordmånga svenskar förtidsröstade. För första gången på flera decennier ökade valdeltagandet och det verkar som om medborgarna tog sin demokratiska rättighet på allvar. Människor läste på, gjorde olika EU-kompasser och diskuterade med varandra. Kort och gott visar det att den svenska demokratin mår relativt bra och det ökade engagemanget handlar om den oroliga tid vi lever i. När det blåser i världen gäller det att ta sitt ansvar på hemmaplanen.

Förvisso kommer det att publiceras otaliga eftervalsanalyser men redan nu går det att dra slutsatsen att valrörelsen i mångt och mycket präglades av inrikespolitik. Detta trots att den skulle handla om EU. Det var därför väljarna röstade som de gjorde och däri ligger en stor utmaning för de nya parlamentarikerna. För Bryssel och Strasbourg är inte den svenska riksdagen. Om man vill åstadkomma något går det inte heller att som parlamentariker "ta avstånd" mot allt och alla. Det gäller att identifiera konkreta frågor, kompromissa och bygga allianser vilket är lättare sagt än gjort i dagens politiska läge.

Dessutom går det inte att resa ned med attityden att Sverige enbart ska "lära Europa" och inte värt om. Flera partier har i denna valrörelse haft denna hybris och den har länge präglat det svenska EU-medlemskapet. Ett konkret exempel var den svenska kampanjen att införa systembolag i hela unionen vilket rent ut sagt sågs som löjeväckande av bland andra fransmännen. Denna magistrala attityd bottnar i den svenska självbilden och en sådan tar tid att förändra. Men ett steg i rätt riktning är att inte ta EU:s stabilitet för given som att rösta i valet. Det är därför som det var glädjande med ökat valdeltagande. Lite tillspetsat var den största vinnaren igår den svenska demokratin. Sverige tjänar på att vara en del av EU och det förstod alla de medborgare som faktiskt röstade.