Regeringen gick i förra veckan ut med en åtgärd för att ge hyresreduktion åt företagare i utsatta branscher under coronakrisen. Fem miljarder avsätts för att ge näringsidkare inom bland annat detaljhandel, restaurang, hotell och filmvisning reduktion på upp till halva hyran 1 april till 30 juni. Det låter kraftfullt, men problemen är uppenbara.

Värnamo Nyheter berättade nyligen att ett kommunalt fastighetsbolag inte vågade gå till omedelbart beslut om hyresreduktion för sina berörda hyresgäster. De stora privata fastighetsägarna Nivika, som har verksamhet även i Jönköping och Kronoberg, och Nyfosa, som har fastigheter i stora delar av landet, är också mycket kritiska och tveksamma till att använda sig av åtgärden.

Det är inte konstigt. Fastighetsägare uppmanas ge sina hyresgäster rabatt. Sedan får de ansöka om kompensation hos länsstyrelsen. Kompensationen uppgår till högst halva rabatten och inte mer än en fjärdedel av den ordinarie hyran.

De förväntas alltså först ligga ute med pengar, för att sedan gå igenom ett ansökningsförfarande och hoppas på att få tillbaka – hälften. Förutsatt att pengarna inte tar slut förstås.

Åtgärden är inte bara onödigt byråkratisk utan präglas också av en cynism som till sin karaktär ser väldigt socialdemokratisk ut. Man anar en bild av fastighetsägare som någon sorts superkapitalister som nu måste ta sitt samhällsansvar. I verkligheten är många fastighetsbolag små och ingen, oavsett storlek, är opåverkad av krisen. Den som hyr ut till drabbade branscher måste kalkylera med intäkter snart kan försvinna på grund av att avtal sägs upp. Hur värdet på fastighetsbestånd kommer att påverkas är också för tidigt att säga.

Stödet liknar de riktade statsbidragen som förutsätter kommunal medfinansiering. Staten säger "vi betalar, men bara om någon annan också gör det". I det här fallet är "någon annan" dessutom en tredje part, som utsätts för något som liknar utpressning. Ett riktat hyresstöd direkt till drabbade verksamheter hade varit effektivare.

Finansminister Magdalena Andersson (S) försvarade bristen på åtgärder i sin vårbudget med att det måste finnas pengar kvar till att sätta igång ekonomin när pandemin har klingat av. Man ska visserligen inte underskatta värdet av en snåljåp, men om det någon gång har varit viktigt att vidta åtgärder tidigt så är det nu.

Krisen är i grund och botten inte ekonomisk. Efterfrågan har inte störtdykt för att hushållen inte kan eller vill konsumera. Det har den gjort för att verksamheter av smittskyddsskäl tvingas begränsa sig och för att människor av samma skäl är försiktiga med att över huvud taget lämna hemmet.

Rätt hanterat kan hushållens köpkraft till och med vara större i höst på grund av återhållsam konsumtion just nu. Då krävs begränsade igångsättningsåtgärder för delar av ekonomin. Det förutsätter dock att verksamheter överlever så att människor inte förlorar sina jobb.

Att spara nu för att ha pengar kvar till en kris man förutspår i höst kan bli en självuppfyllande profetia.