Sent på tisdagen enades Världshälsoförsamlingen att starta en oberoende utredning av Världshälsoorganisationen WHO:s hantering av coronaviruset. Över hundra länder anslöt sig till EU:s förslag, som plockade upp flaggan från Australien – det första landet att begära en utredning om coronavirusets ursprung och världens respons.

USA stretade emot. President Donald Trumps linje, upprepad så sent som i måndags, har gått ut på att hota WHO till förbättring genom att dra in landets finansiella bidrag. Trump ville även se straffåtgärder gentemot WHO. Det slog tillbaka.

Vid organisationens årsmöte i Genevé ställde över hundra länder sig bakom Australiens idé. Ett tecken på hur långt ifrån det internationella samarbetet Trump flyttat USA är att Ryssland, Kina och EU samtliga kritiserade Washingtons WHO-förakt. Talesättet att fienders fiender är ens vänner gör sig smärtsamt påmint.

I Sverige utspelas en miniversion av WHO-historien. Allt fler röster höjs för en coronakommission. I slutet av mars krävde Birger Pålsson, docent och tidigare lärare i katastrofmedicin, en kommission för att ”granska de åtgärder som hittills har genomförts medan de fortfarande är aktuella” och ”följa den fortsätta handläggningen i realtid”.

I början av maj krävde statsvetarprofessor Bo Rothstein en haverikommission med hänvisning till den stora smittspridningen och dödligheten bland äldre. Bristen på ansvarsutkrävande för detta misslyckande kallade Rothstein för ”demokratins svarta hål i Sverige”. Kort därefter meddelade statsminister Stefan Löfven (S) att en kommission ska tillsättas efter krisen.

Det vill inte Moderaterna. Den ska vara på plats före sommaren, krävde partiledaren Ulf Kristersson i måndags (DN Debatt, 18/5). Liberalerna och Kristdemokraterna stöder förslaget. Vänsterpartiet vill vänta till efter sommaren.

En utredning behövs omgående, av flera skäl. Det stora haveriet inom äldrevården är ett stort sådant. Ett annat är den skrala tillgången på skyddsmateriel. Ett tredje är den undermåliga testkapaciteten. Ett fjärde gäller den oklarhet över var regeringens ansvar slutar och expertmyndigheternas börjar. Ett femte är kort och gott demokratin.

Det finns lärdomar att dra från krishanteringen. Som universitetslektorn Anders Sundell på statsvetarbloggen Politologerna poängterat (26/3) kommer politiker vinna eller förlora val och tjänstemän avskedas eller befordras på grund av hur de hanterade krisen.

Förvisso är inget land eller någon expert säker på vilken metod som är bäst. Men Sveriges unika vägval kräver särskild uppmärksamhet. Att fokusera på metoden för beslutsfattande snarare än utfallet är, som Sundell framhäver, viktigt. Annars kan vi riskera att belöna eller bestraffa turen eller slumpartade händelser.

Den politiska striden i Sverige skiljer sig från den inom WHO. Där är splittringen starkare och organisationen famlar efter ledarskap och riktning efter att det internationella samfundet kritiserat WHO för att dansa efter Pekings pipa.

Det går kanske inte att få ett stopp på viruset. WHO har sagt att det kan vara med oss för alltid, precis som HIV-viruset. Och frågetecknen kring produktion och distribution av fem miljarder doser vaccin är många.

Men precis som Australiens premiärminister Scott Morrisson förklarade när idén om en utredning först lanserades – ”Vi vill bara veta vad som hände så det inte händer igen” – så förtjänar vi att få veta vad som hänt och när det hände. Det blir svårare ju längre en svensk kommission dröjer. Regeringen måste ge direktiv nu.