Elbrist hotar Sverige. Avbrott på uppåt en timme vid en normal vinter – och flera timmar vid en strängare kyla – kan bli verklighet redan i år, enligt Svenska kraftnäts nya kraftbalansrapport. Det är en mycket oroande prognos.

Kan vi då inte köpa el från grannländerna? I teorin, ja. Men som rapporten konstaterar hotas elområde 3 och 4 – grovt räknat allt söder om Dalälven – av denna brist även när tillgänglig import räknas in. Dessutom är Sverige historiskt sett en nettoexportör av el. De senaste åren har vi exporterat mellan 10 och 22 terawattimmar (TWh). Som jämförelse producerade Forsmark 25,3 TWh under rekordåret 2019.

Elbrist vore en katastrof för regionens energiintensiva industri, stora transportbehov och långa avstånd. Hur kan det bli så här? Det korta svaret stavas förnybar energi.

Ringhals 2 stängdes vid årsskiftet. Inte långt därefter stod vinden still. Då tvingades vi importera delvis kolbaserad el från Tyskland och Danmark i ungefär lika stor mängd som den fossilfria reaktorn producerade. Det var bara ett par veckor efter att elpriserna för första gången i Sverige blev negativa, efter kraftig vind till följd av stormen Ciara i början av februari.

Vindens svängningar visar på problematiken med förnybar energi: Den producerar el när det går, inte när elen behövs som mest. ”När det är som kallast blåser det inte särskilt mycket”, som Svenska kraftnäts vd summerar det.

Konsekvensen är att dyra långsiktiga investeringar i storskalig planerbar energiproduktion som kärnkraft måste skjutas upp eller avbrytas. Den förnybara energin ger inte stabila intäkter.

Givetvis finns andra problem. Överföringen mellan norra och södra Sverige är undermålig. I de kallare delarna finns vattenkraften som baslast. Men i söder återstår tre alternativ: smutsigare elimport, dyrare förnybar el eller mer kärnkraft. Givet klimatutmaningarna är de sista två de enda riktiga alternativen. Och av de två är kärnkraft billigare.

Enligt Vattenfalls senaste uppdatering ligger produktionskostnaden på 20 öre per kilowattimme. Enligt Energimyndighetens sammanställning ligger vindkraft som tas i bruk i år på 35 öre.

Med priser under hälften av tidigare års nivåer i elområde 3 och 4 kan kalkylen gå ihop sig för fossilfri men inte förnybar energi. Vattenfalls vice vd ser att vindinvesteringar får stryka på foten i ljuset av de kollapsade elpriserna (SvD, 17/4).

Är vi då inte villiga att betala några ören mer för den förnybara elen? Jo, säger många. Det är en investering i framtiden och klimatet. Det är en politisk men inte en absolut sanning. För långsiktigt kommer kostnaderna öka för den enskilde och samhället.

Enligt Svenska kraftnäts senaste systemplaneringsrapport – där uppåt 60 miljarder beräknas gå till upprustning och expansion av infrastruktur och it-system fram till 2029 – medför en högre andel förnybart och en lägre andel planerbar elproduktion helt nya krav på kraftnätet. Det kommer ”leda till ofrånkomliga tariffökningar”, enligt rapporten.

Därtill är dagens subventioner till förnybara energislag skadliga. Hittills har de inneburit en samhällsekonomisk förlust på nio miljarder kronor och fördyrat elen med 100 miljarder kronor, enligt professorerna Per-Olov Johansson och Bengt Kriströms analys.

Det mesta har gått rakt ner i utländska investerares fickor. Och då är vissa kostnader inte med i beräkningen. Exempelvis de som uppstår för att balansera systemet när vindkraften varierar kraftigt, och att erfarenheter från Tyskland visar att subventioner av detta slag innebär en omfördelning från fattiga hushåll och genomsnittliga elkonsumenter till välbeställda hushåll. En statlig gratispeng till en grön överklass, kan man också säga.

Så vad behövs för att trygga elnäten? Politiken måste prioritera fossilfri elproduktion före enkla men dyra och symboliska tekniker. Den enskilde kan uppmuntra initiativ som Kärnfull Energi, där ens elköp enbart kommer från valfri reaktor och stödjer ny kärnkraftsforskning. Utan storskalig elproduktion av fossilfri el kommer timslånga elavbrott vara ett litet problem för människan.