Annons

Annons

Annons

Insändare
Insändare: Det finns ett komplement till psykiatrin!

Detta är en insändare.Åsikterna är skribentens egna.

Många unga känner sig vilsna, konstaterar insändarskribenten. Foto: Stina Stjernkvist/TT

Bild: TT

Annons

Jag tillhör de människor som imponeras av barn- och ungdomspsykiatrins utbildade, kloka och begåvade människor. För de finns, och de är många. Tittar vi bakåt i tiden, vilket kan ge lärdom, ser vi hur vårdkön för de unga var kortare förr och tiden att få hjälp inte så lång som den är idag. Detta har givetvis olika orsaker och det är inte min huvudpoäng i detta inlägg.

Människans obegripliga och fantastiska uppbyggnad är inte alltid så lätt att begripa sig på, eller behandla när den strular. Därför har psykiatrin en enorm utmaning varje dag att förhålla sig till konstruktionen på den unga människan framför sig. Därtill ska läggas sociala förutsättningar, miljö och arv. Jodu, man kan bli svettig för mindre. Många gånger lyckas vården finna vägen framåt för den unge. Upptäcka orsaker, finna grundproblemet och även ge behandling utifrån bästa förutsättningar. Ibland blir även läkemedel ett fantastiskt komplement för att ge den unge livskvalite. Så långt – allt gott och väl.

Annons

Annons

Det verkar dock inte alltid vara tillräckligt. Därför behöver denna fundering aldrig glömmas bort. När vården gjort sitt och allt ska förhoppningsvis vara ”ordnat”,  händer det alltför många gånger att vilsenhet och otillfredställelse infinner sig likaväl. Trots att fler insatser görs av vårt älskade samhälle, skola, föräldrar, nätverk och inte minst som sagt vården. Någonting saknas. Ibland blir mer och mer mediciner en variant. Alltför många väljer ändock att släcka sitt unga liv. Självskadebeteende och missbruk av olika slag blir ofta en tillflykt för att bli sedd, bekräftad, älskad och för att må bättre. Många är de tillfällen då jag mött dessa, just när de är i den situationen. På nåt sätt har inte själen fått ro. Hur är detta möjligt trots alla insatser man gör?

Kan det vara så att vi i all vår längtan efter att självförverkliga oss, frigöra oss från allt som vi förut kallade normer och gränssättningar, nu istället ”förvildat” oss så att vi tappat vad vi egentligen frigjort oss ifrån? Och istället infinner sig ett själsligt förvirrat kaos mitt bland alla  röster som ropar att man har svaret på mänsklighetens lycka. Röster som tyvärr aldrig tänkt steget längre än tillfredställelse för stunden. Att dessutom då befinna sig i en ung vuxens kropp med allt vad det innebär i känslostormar och identitetssökande vilsenhet, gör inte saken direkt smidigare.

Den kristna kyrkan har berättat i alla tider om ett ”människas innersta rum” som man kallar för människans ande. En plats som skapades i människan vid dess tillkomst. Som ett avtryck från Skaparen själv, och som i oss gör sig påmint i olika situationer under livet. För någon i tonåren, för någon i en kris, en annan upplever ”rummet” i en separation eller vid förlusten av en anhörig. Som om människans inre vet att det finns någonting mer än bara det vi här kan se, uppleva och känna. Som ett rop efter tillhörighet, bekräftelse, villkorslös kärlek och gemenskap från Någon som vet hur vi är designade.  Ja tänk att jag tror att det är så. Och inte bara tror, utan jag har sett att det faktiskt är så på riktigt. Till och med i Sverige år 2021.

Annons

Annons

När människan får fundera och samtala om de existensiella frågorna tillsammans med medmänniskor i en bekräftande, kärleksfull, öppen, trygg, inkluderande och gudspräglad gemenskap händer någonting även med själen och kroppen har jag märkt. Någonting utöver mänsklig förmåga kan nämligen smälta ett kallt och vilset hjärta. Vilket i sin tur ger själen en förunderlig frid och kroppen blir någonting jag sakta men säkert kan börja tycka om och vågar börja vårda på ett sunt sätt.

Denna resa är inte quick-fix. Den kan ta år. Det kan också ske betydligt fortare. Tiden är dock inte det avgörande. Vänta nu, i vårt samhälle är det just så man inte kan säga. För fort ska den unge bli stark, arbetsför, klar att prestera, fri från allt vad svåra omständiga diagnoser heter för att tryckas in i en given mall som passar både samhälle och omgivning, och inte vara till belastning eller besvär. Som om människan vore så enkelt konstruerad. Mångfalden är betydligt större än en snäv elit.

Därför behöver unga människor också få en möjlighet att söka sin identitet i den grundsyn som den kristna tron ger och som byggt upp vårt samhälle under årtionden tillbaka i tiden. Den lärdomen borde så moderniserade och utvecklade individer som vi väl ändå lärt oss? Och sida vid sida med vår kompetenta och många gånger alltför dåligt uppskattade barn- och ungdomspsykiatri, kunna vägleda och ge den unga generationen hopp, en sund och stabil start ut i livet.

Irene Jonsson

Ekenässjön

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan