Året var 2006, det var snart val till Sveriges riksdag och Värnamo Nyheter ordnade debatter mellan länets riksdagskandidater. Upplägget var att partiernas kandidater möttes en mot en, i dueller.

När turen kom till Annie Lööf (då Johansson), 23-årig centerpartist från Maramö utanför Värnamo, blev det knepigt. Ingen socialdemokrat verkade vilja möta henne. Hon var en ungdomskandidat och vi fick vända oss till SSU om vi ville ha debatt mot henne, hette det.

I slutänden mötte hon en lågt placerad S-kandidat, utan reell chans att bli invald. Om Socialdemokraterna var rädda för henne eller om det bara var ett utslag av vanlig S-arrogans är bäst osagt, men det var något visst med henne redan då.

Fortsättningen känner ni till. Lööf blev inkryssad i riksdagen som dess yngsta ledamot, samtidigt som alliansen vann valet. 2011 efterträdde hon Maud Olofsson som partiledare – en post hon haft längre än någon annan nu sittande partiledare, frånsett Jimmie Åkesson (SD). I samma veva blev hon näringsminister i den andra Reinfeldtregeringen.

Hon har enligt alla gängse mått varit en mycket framgångsrik politiker och partiledare. Valresultatet 2018 – 8,6 procent – är det bästa för Centerpartiet på den här sidan av 1988 (då det bara fanns sex partier i riksdagen).

Även söndagens 6,7 procent är relativt starkt med Centerns mått mätt. Det är det näst bästa sedan SD kom in i riksdagen. Maud Olofsson överträffade det bara en gång på tre försök. Däremot hade man hoppats på mer, och partiet har tappat stöd bland kärnväljare på landsbygden, där många säger sig inte känna igen sitt gamla favoritparti.

Hennes väg har inte varit spikrak. Redan när hon var färsk som partiledare fick hon avbryta sin bröllopsresa för att krishantera. Det hade sipprat ut knasigheter från en arbetsgrupps spånande kring ett nytt idéprogram.

Då lär hon ha fått ett sms från utrikesminister Carl Bildt (M), som löd: ”Oavsett hur vinden blåser för ögonblicket respekterar folk långsiktigt de som står pall och står upp. Man lär sig efter ett tag att allt blåser över. Och det som folk till slut noterar är vad som står kvar.”

Hon ska, enligt sin bok "Sanningens ögonblick", ha fäst stort avseende vid rådet. Och det har hon ju fått god användning av.

Annie Lööf har hyllats av många och oftast haft ett starkt stöd i sitt parti, men på senare år också blivit en av de svenska politiker som utsätts för mest hat och hot. Hon är målsägare i förundersökningen om dådet i Almedalen i somras, då det misstänks att hon också var ett tilltänkt offer för gärningsmannen. Så sent som på onsdagen kunde Sveriges Radio rapportera att ett dödshot riktats mot Lööf via partidistriktets expedition i Jönköping. I sociala medier är tonen mot Lööf ofta rent grotesk.

Det handlar delvis om att hon vågat utmana vanföreställningen att ett riksdagsval måste vara en tävling mellan två lag trots att vi har ett flerpartisystem. Till den största delen handlar det dock om att hon inte vikt en tum från löftet att aldrig medverka till inflytande för Sverigedemokraterna. Ett löfte som de andra borgerliga partierna en gång delade, men har övergett, ett efter ett.

Annie Lööf har fått betala ett högt pris för att ha en ryggrad. Det är tur att hon varit beredd att göra det, för annars hade det inte funnits någonstans att ta vägen för borgerligt sinnade väljare som inte kan tänka sig att använda ett icke-borgerligt, icke-anständigt parti som språngbräda mot kortsiktiga segrar.

En demokrati utan ett liberalt parti som känner igen högerextremism när den stirrar en i vitögat hade varit en mycket fattig demokrati.

En framgångsrik partiledare avgår. Det blåser, men hon står kvar. Och hennes ryggrad sitter där den alltid har suttit.