Ingen minns en fegis. Namnet är titeln på boken som sammanfattar Annie Seels motorkarriär så här långt. Under sina 30 år som tävlingsförare har hon varit med och skrivit historia, främst på motorcykel.

— Jag är kungen och drottningen inom Dakarrallyt i Sverige.

Hennes meritlista är lång. Listan över antalet frakturer är också omfattande. Hon var bara tre år första gången.

— Jag har alltid vågat utmana mig själv, sedan får det gå som det vill. När jag får en idé, då händer det pang bom!

Annons

Under en semestertripp med ökenkörning blev hon fast. Då hade hon tävlat i roadracing, enduro och cross, men här fann hon något nytt. Tio dagar efter hemkomsten startade hon i sin första ökentävling. Hon kom in på 49:e plats med bruten fot. Där föddes visionen om att köra Dakarrallyt.

Rallyt bjuder på tusen mils körning offroad under tuffa förhållanden.

— Det är bara hälften av deltagarna som når målet, så det är en tuff tävling.

Hon höll själv på att bli en av dem, när hon bröt handen på fjärde tävlingsdagen. När nästa etapp startade vred hon på gashandtaget för fullt, och fäste det med silvertejp för att avlasta handen.

En av de som kommit till Kulturhuset Pigalle för att lyssna till hennes historia under Vetgirig tisdag häpnar över envisheten.

— Det var ju tävling! konstaterar hon.

Där fanns också en vetskap om att det skulle bli hennes första och enda Dakarlopp. Hon hade satsat sina besparingar för att kunna vara med. Med envishet, kunskap om en smula tur tog hon sig i mål, och har med samma målmedvetenhet lyckats finansiera fler lopp.

Det har blivit ytterligare fyra lopp på mc, och därefter tre i bil. När skadorna satte stopp för fortsatt tävlande på motorcykel, fann viljan nya sätt att tävla på.