Den döde IS-terroristen Michael Skråmos svärfar Patricio Galvez har besökt sina föräldralösa barnbarn i flyktinglägret al-Hol Syrien och vill nu göra allt för att få hem dem till Sverige och det är få som torde ha invändning mot detta. För vilken morfar skulle inte göra detsamma? Galvez har dessutom i flera intervjuer betonat att känner avsky för vad Skråmo och hans döda dotter gjorde samtidigt som att barnen, varav flera är födda i Syrien, är oskyldiga. Detta till skillnad från dotterns mor som fortfarande är IS-anhängare och inte under några omständigheter bör få vårdnaden om sina barnbarn.

Arvsynd hör inte hemma i en rättsstat och till viss del förtjänar den svenska regeringen kritik för stelbenthet och byråkrati, vilket framförts av bland annat DN:s ledarskribent Lisa Magnusson och Expressens kriminalkrönikör Fredrik Sjöshult. Men inrikesminister Mikael Dambergs och justitieminister Morgan Johanssons tystnad kring barnen med svensk anknytning varvat med uppmaningen att Sverige ger hjälp via ambassader och konsulat är också den till viss del förståelig. För det handlar inte bara om barnen i fånglägren varav Michael Skråmos och Amanda Gonzales är de mest kända utan också om att införa förhållningssätt som kan användas i framtiden. Kort och gott gäller det att hitta en hållbar strategi.

Skråmo var norsk medborgare och barnen är genom modern svenska medborgare. Morfadern bör därför kunna påräkna svensk hjälp och den närmaste ambassaden finns i Erbil i Irak. Den första frågan är då vad som hindrar honom från att ta med sig barnen dit för att ordna svenska pass? Troligtvis handlar det om resedokument och vad som Krister Thelin, tidigare domare vid Krigsförbrytartribunalen i Haag, kallade ”byråkrati hos dem som nu fysiskt har barnen i förvar”. Med andra ord pappersarbete och här borde svenska regeringen kunna be Röda Korset eller kurderna om hjälp.

Annons

Frågan kanske helt enkelt kommer att lösas i det tysta och det speciellt eftersom Galvez sagt att ”detta står jag för” när det gäller hemresan. Men då infinner sig ytterligare frågeställningar som rör de andra barnen i al-Hol med svensk anknytning och, drivet till sin spets, hur Sverige ska agera i framtiden.

Under Tsunamikatastrofen i Thailand 2004 menade UD först att de drabbade skulle höra av sig till sina respektive researrangörer och i slutet av andra världskriget skickade man ofta räkningar för transporten till de svenskar som evakuerades från Hitlertyskland. Barn är omyndiga och på plats i Sverige ska Socialtjänsten utreda lämplig målsman och bör då den personen bekosta hemresan? Sker transporten på den svenska statens bekostnad går det också att ställa den fullt berättigade frågan vad detta skulle skapa för prejudikat. Ska Sverige hädanefter bekosta hemresan för barn till andra svenskar som har begått brott eller avtjänar straff utomlands?

Det är som sagt fullt förståeligt att en morfar vill ha hem sina barnbarn och att UD nu har öronmärkt två biståndsmiljoner till flyktinglägren i Syrien. Mat och medicin räddar bokstavligen liv. Kanske är även tystnad i kombination med uppmaningen att följa det fastslagna reglementet klokt och inte ”inhumant” eftersom det tyder på att man arbetar med att hitta en lösning som också kan användas vid andra "extraordinära lägen" vilket är diplomatsvenska för katastrofsituationer. I så fall har man i alla fall dragit en lärdom av Syrien.

Relaterat: Kommunen om återvändande IS-sympatisörer: Vi har inte haft någon sådan information
Relaterat: Jönköping kallas till IS-möte – anhängare från kommunen bekräftas
Relaterat: Två år sedan terrordådet: ”Sverige står starkare”