Om himlen inte faller ned över våra huvuden kommer Nyamko Sabuni att väljas till partiledare för Liberalerna. Media har följt partiledarstriden inom Liberalerna som om det vore ett 30 procents parti och det handlar troligtvis om att det är sommartorka. För det är relativt vanligt att det finns fler kandidater än en speciellt om en organisation befinner sig i kris och att valkampanjer involverar ett stort mått av känslor fram tills dess man har enats sig om en kandidat. Svensk politik är ett grupparbete.

Tillskillnad från den andra huvudkandidaten Erik Ullenhag har Sabuni gjort sig känd som frispråkig och det är nog det som Liberalerna i nuläget behöver. Ett klassiskt avslut från regeringsåren när det finns fler fokus än skolfrågor. Hennes motståndare brukar framhäva Sabuni som ”kravliberal” vilket på många sätt är en konstig beskrivning då det i liberalismens kärna finns just kravställande. Det handlar helt enkelt om att frihet även innebär ansvar.

Vad som också är anmärkningsvärt är att stora delar av media verkar ha gjort det till en form av sport att medvetet missförstå Sabuni. Som i en intervju med Expressen där hon sa att ”mångkultur är inte något att eftersträva” vilket ledde till ett klassiskt drev och att hon slutligen tog tillbaka sitt uttalande. Hennes kritiker menade att detta skulle betyda att hon stod för en linje där invandrade svenskar helt och hållet skulle behöva assimileras vilket är rent ut sagt skrattretande. Det är nämligen självklart att en person som är född i Burundi och kom till Sverige som tolvåring inte har någonting emot utländsk mat, färgglada dräkter och att den svenska kulturen kompletteras med traditioner utifrån.

Annons

Vad Sabuni försökte illustrera är att mångkultur som en överideologi eller dogm inte är något eftersträvansvärt. Det finns en svensk majoritetskultur med gamla anor som visserligen utvecklas men den är fortfarande överkulturen som kan kompletteras med inslag utifrån. För att ta ett internationellt exempel så har USA en amerikansk kultur med flera subkulturer likt den italienska eller kinesiska versionen av hur det är att vara ”amerikan”. Det är något liknande som man borde ha i Sverige men istället valde man länge att gå helt fel väg och i princip ha attityden att det enda svenska är ”barbariet” för att parafrasera Esaias Tegnér.

Nu försöker Sabuni och flera andra politiker att vända denna utveckling vilket är välkommet. Men de möter fortfarande ett aktivt motstånd från flera som hellre vill skrika ”rasist” än att lyssna på argumenten och det är troligt att hon kommer ha en stormig ledartid framför sig. Förhoppningsvis ger hon inte upp och återger Liberalerna sitt existensberättigande inom den svenska politiken.