Finns det en bank som inte är girig? Den frågan ställde jag mig förra veckan när det uppdagades att inte bara Swedbank utan också Nordea misstänks för att ha ägnat sig åt penningtvätt i Baltikum. Alltså att via en serie transaktioner med otaliga konton ioch skatteparadis ha tvättat pengar åt individer som milt uttryckt inte har rent mjöl i påsen. Ett exempel i fallet Swedbank är Ukrainas expresident Viktor Janukovytj som inte bara är misstänkt för att ha beordrat mord på ett stort antal demonstranter när han störtades från makten och då dessutom stal runt 30 miljarder dollar ur Ukrainas statskassa.

En bank måste få tjäna pengar men Nordeas, Swedbanks och Danske Banks beteende i Baltikum tangerar det olagliga även om det inte fullt ut är ett brott. Penningtvätt tillhör den senare kategorin och om det visar sig att Swedbank faktiskt ägnat sig åt detta borde det vara ett fall för domstol. Men lagstiftningen är komplicerad på området och med goda advokater finns det en möjlighet att undkomma straff. Det är därför som frågan om den giriga banken faktiskt är relevant.

Ett demokratiskt samhälle med marknadsekonomi bygger på lagar och regler men också på förtroende. Medborgarna ska kunna känna tillit till institutioner i både privat och offentlig regi. Rent konkret ska våra banker inte härbärgera brottslingars pengar eller att de spekulerar bort allt vårt kapital. En bank ska vara ”att lita på” för att citera en slogan som brukade användas av Sparbankerna förr i världen. Men denna tillit skadas med jämna mellanrum. Finanskrisen 2008 orsakades till stor del av girighet och i Baltikum har Sparbankernas efterföljare Swedbank i princip levt rövare.

Annons

På andra sidan Östersjön har det skadat förtroendet för Sverige och som mångårig Swedbankskund måste jag säga att jag är allt annat än imponerad av koncernchefen Birgitte Bonnesens lama bortförklaringar. Det är helt enkelt något som är allvarligt sjukt i Swedbanks bankkultur i Baltikum och det är hög tid att sjukdomen botas. Men frågan är hur och mitt svar är inte att förstatliga bankerna även om regeringen Bildt i princip gjorde detta under krisen på 1990-talet. Än så länge är inte kommunismen ett attraktivt alternativ för hade den genomförts så hade SVT:s Uppdrag Granskning inte kunnat granska en motsvarande händelse eftersom deras reportrar satts på första bästa tåg till Sibirien.

Kanske är lösningen något så pass enkelt som att girighet återigen bör bli impopulärt. Det finns helt klart marknadsandelar för en bank som följer reglerna och som vet att ryktet i längden är en större garant för stabilitet och överlevnad än kortsiktiga vinster. Lite tillspetsat tjänar man betydligt mer i det långa loppet på att ha många och nöjda kunder istället för att vara bank åt utländska despoter som har flytt med statskassan. Som vd kanske man dessutom tjänar på att ha en god och hög lön men inte en bonus för det handlar som sagt om att upprätthålla det goda ryktet. Det våras för Sparbankskamreren medan den girige bankdirektören borde förpassas till historien. För girighet är inte detsamma som en vilja att göra vinst men den insikten verkar bankerna just nu sakna. En brist som i det långa loppet mycket väl kan äventyra deras fortsatta existens.