Som journalist gav Lars Adaktusson oss en fläkt av stora världen. Han rapporterade från kriget i Bosnien på 1990-talet, sedan Mellanöstern och USA för att när millenniet var ungt gå över till det kaxiga Stenbeckägda TV8. Innan politiken hann han dessutom med några år som PR-konsult och moderator. Karriärmässigt var Jönköpingssonen också länken till en annan tid. När ”korrar” som rapporterade om krig, politik och ”världsfrågor” hette Staffan Heimerson, Kjell-Albin Abrahamson och Ulf Nilson och inte Johanne Hildebrandt eller Magda Gad, för att nämna två förnyare av den svenska krigsjournalistiken.

Vad som även förenar Adaktusson med hans föregångare är att han stundtals inte var nådig mot sin gamla arbetsgivare när han väl hade lämnat SVT-huset på Gärdet i Stockholm. Han formades karriärmässigt på den tiden vi hade två tv-kanaler och ”statstelevisionen” var synonymt med makten. Det var därför ett friskhetstecken att han sökte sig till politiken eller väldigt ”osvenskt” för att använda den finaste komplimangen man länge kunde ge inom svensk borgerlighet. Det gick inte heller att anklaga honom för opportunism eftersom Kristdemokraterna 2013 var ett parti som milt uttryckt hade problem med opinionssiffrorna.

I EU-valet 2014 uppmanades väljarna att skicka en ”journalist till Bryssel” och med 5,93 procent av väljarstödet räddade han kvar partiet i parlamentet. Han prickade även rätt inrikespolitiskt och blev nära allierad till Ebba Busch Thor och är numera viceordförande i ett parti som det går bra för i opinionen. Med sin ”lagom”-kampanj vill KD parkera sig mitt emellan Moderaterna och Sverigedemokraterna och en inte helt oäven spekulation är att de studerat exempelvis den legendariske moderatledaren Gösta Bohmans strategi från 1980-talet. Men med tanke på DN:s avslöjande om Adaktussons inställning till aborter borde han även göra klokt i att studera sin företrädare i parlamentet Alf Svenssons tid som partiledare.

Annons

Det var Svensson som gjorde KD valbart genom att göra det sekulärt och lägga abortfrågan på hyllan. Ett typexempel inträffade efter valet 1998 då Mikael Oscarsson fick välja mellan att vara ordförande för Ja till livet eller behålla sin riksdagsplats. Oscarsson valde riksdagen och har sedan dess blivit en av Sveriges mer profilerade försvarspolitiker.

Det förståeligt att partiledaren Ebba Busch Thor och EU-toppkandidaten Sara Skyttedal får huvudvärk över hur Adaktusson röstade i EU-parlamentet. Sedan 2001 har Göteborgs universitet kartlagt svenska folkets attityd till aborter. Varje år har en stabil majoritet sagt att det skulle vara ”dåligt eller mycket dåligt” att begränsa den lagstiftning som funnits sedan 1974. Med svenska mått mätt verkar Lars Adaktusson därför ha en extrem inställning för att citera det uttryck han på sin Facebooksida använder när han ska bemöta DN:s artikel. Förvisso är det klokt att han lägger ut sina svar till DN men förklaringen till att han röstade emot fördömandet av Paraguay som nekade ett barn som blivit våldtagen av sin styvfar att göra abort är långt ifrån den frispråkige journalist vi väljare uppmanades att skicka till Bryssel 2014.

EU-parlamentet skrev: ”Parlamentet anser att det är lika med tortyr att det råder ett allmänt förbud mot terapeutiska aborter och abort om graviditeten resulterat av våldtäkt och incest och likaså att våldtäktsoffren inte får någon hälsovård”. På sin Facebook väljer Adaktusson att förklara hur han röstade: ”Jag röstade för det förslag som EPP (den borgerliga partigrupp där Kristdemokraterna och Moderaterna ingår) lade fram och som innehöll skarpa fördömanden av den vedervärdiga behandlingen av flickan. Tyvärr föll den resolutionen i plenum och jag följde då praxis att inte rösta för andra partiers förslag när det egna har fallit. I en särskild röstförklaring redogjorde jag för detta och för min syn på det oförsvarliga agerandet i fallet med den våldtagna flickan”.

Det låter vettigt eller hur? Men då ska man komma ihåg att Adaktusson var den ende svensken som inte röstade för resolutionen och pudelns kärna: Europaparlamentet vill fördöma ett land där barn nekas att göra abort och Kristdemokraternas representant skyller på en formalitet. För det handlar till syvende och sist om hans inställning till abort. En fråga som i Sverige kanske anses utagerad men som åter fått aktualitet bland annat på grund av den amerikanska delstaten Alabama.

Adaktusson följer säkerligen sitt samvete men att en man med hans yrkesgärning har denna inställning är obegripligt. Adaktusson har rapporterat om massvåldtäkter i Bosnien, fattigdom och förtryck och han borde därmed ha insikten att en av nycklarna till framgång är när kvinnor får bestämma över sina egna kroppar. Som en av få som öppet lyft frågan om förföljda kristna går det att undra hur abortdiskussionen skulle arta sig om det gällde någon som våldtagits av IS-terrorister?

Det var inte så länge sedan vi hade änglamakerskors och klädgalgeaborter också i vårt land. Den tiden ska vi inte tillbaka till. Men med Adaktussons inställning till abort kommer den närmare. Allt var inte bättre förr.