Det är svårt att analysera händelserna på Sri Lanka utan att ägna sig åt plattityder. Återigen går det att repetera fraser som att ”våldet aldrig får vinna” och ”nu gäller det att stå upp för öppenheten”. Sådana fraser behövs visserligen eftersom terrorister vill att vi just ska bli paranoida och misstänka alla som inte är som oss själva. Men frasupprepningar blir tröttsamma i längden till den nivå att vad som en gång var sammanhållande retorik slutligen blir politiskt fikonspråk.

Vad finns det då för lärdomar att dra av vad som hände på Sri Lanka? Den främsta kanske är att trots att Islamiska staten är besegrad så har inte islamistisk terrorism blivit besegrad. Troligtvis är det inte IS som ligger bakom för om så varit fallet hade de snabbt tagit på sig ansvaret. Med flera hundra dödsoffer hade det varit en stor propagandaseger för att visa ungefär att ”vi försvinner aldrig”. Vad som däremot inte kan uteslutas är att självmordsbombarna inspirerades av IS och att det var någon form av hämndaktion för det högerextremistiska dådet i Christchurch som i sin tur motiverades som hämnd för dådet på Drottninggatan i Stockholm.

På 1980- och 1990-talet upplevde Sri Lanka en våldsvåg under ledning av de Tamilska befrielsetigrarna men vad som skiljer historisk terror från nutidens är livesändingar på Facebook med tillhörande ”inspiration” alternativt vilja att hämnas. Tidigare har det inneburit en hel del arbete att hålla koll på omvärlden medans det nu räcker med att ha en fungerande mobiltelefon. Det är därför vi helt enkelt måste förbereda oss för en modern form av dödsdans där olika efterapningar kommer att försöka toppa varandra. Likaså att vi kommer att få en betydligt annorlunda inrikespolitiskt länge om det på svensk mark inträffar exempelvis ett självmordsdåd som skördar ett stort antal offer.

Annons

Går det att förbereda sig inför detta? Det vore rent ut sagt förmätet att påstå att det skulle kunna göras på individnivå men kanske som samhälle. Kort och gott gäller det att vara vad som lite slarvigt brukar kallas för ”realistisk”. Att inse att terrorister bara behöver ha ”tur” en gång för att det ska få förödande konsekvenser. Samt att världen inte alltid är en trevlig plats och att vi lever i en tid med möjligheter, också för terrorister.

Slutligen gäller det också insikten att vi i Sverige redan haft två terrordåd och att oddsen för att vi kommer att få fler tyvärr har ökat med tanke på att vi varit ledande i ”exporten” av radikala jihadister. Nu gäller det helt enkelt att bita ihop och konsekvent arbeta för att dådet på Drottninggatan och självmordsbombaren Taimour Abdulwahab inte ska få några efterföljare. Självklart kommer det att bli svårt men det är ett arbete som helt enkelt måste göras.