Den 14 november 1976 är dagen Pernilla Nordén aldrig glömmer. Men inte har några minnen av. Nu vill hon ha hjälp med att få veta vad som egentligen hände den där ödesdigra dagen när hon förlorade sin mamma och pappa och hennes familj slogs sönder. Inget blev någonsin som förr.

– Jag minns inget av olyckan och tiden efteråt. Jag har varit ganska hård, tror jag. Och hållt det som hände ifrån mig. Men nu vill jag veta – för mina barns skull, säger Pernilla Nordén.

– De har rätt att få veta så mycket som möjligt om den händelse som påverkat deras mamma mer än något annat och med all säkerhet haft stort inflytande över den person jag är idag.


Två dödade, tre skadade i älgkrock - nyfikna hindrade räddningsarbetet är rubriken i vår tidning dagen efter olyckan som gjorde fyra barn på Höglandet föräldralösa och så småningom ledde till att de skildes åt och hamnade på barnhem, i fosterhem eller hos adoptivföräldrar.

Detta trots att alla - hela vuxenvärlden - efter olyckan var rörande överens om att syskonskaran inte skulle splittras.

– Jag och mina syskon fick en tuff uppväxt och vi förlorade kontakten med varann. Så här efteråt tycker jag det vi utsattes för var fruktansvärt. Man får inte behandla barn på det sättet.

– Exempelvis gjordes aldrig någon uppföljning av hur det gick för mig och min yngste bror i den adoptivfamilj där vi slutligen placerades efter en tid på barnhem.

Annons

Glömde för att orka

De fyra syskonen har gjort olika resor efter den tragiska olyckan utanför Eksjö för 42 år sen och har efter återföreningen i vuxen ålder inte pratat så mycket om händelsen.

– Jag var bara fem år när olyckan inträffade och har egentligen inga minnen av mina föräldrar och de första åren av mitt liv i Heda utanför Nottebäck och Hultagård.

– För min syster som var 13 år och mina bröder som var 11 och 9 år är det säkert annorlunda.

– Det är tänkbart att olyckan och sjukhusvistelsen som följde efter den fick mig att stänga av och glömma för att orka komma vidare. Men jag vet inte säkert att det är så.

Enligt vår artikel från olyckan såg de trafikanter som först uppmärksammade olycksbilen till att de tre barnen i baksätet kom ur det svårt demolerade fordonet. Det hade efter kollisionen med älgen rammat en tall. Fronten var intryckt och de båda vuxna där fram var fastklämda.

När räddningspersonal kom till platsen konstaterades att mannen var död. Kvinnan visade svaga livstecken men dog på väg till Eksjö lasarett, trots att läkare och sjuksköterska på plats gjorde allt för att hålla henne vid liv och förbereda henne för ambulanstransporten.

Under räddningsarbetet fanns till att börja med en stark oro för att familjens äldsta barn, en 13-årig dotter, också varit med i olycksbilen och låg skadad nånstans i terrängen. Men det visade sig att hon var hos en kamrat i Vetlanda.

Längtade efter sill

Pernilla bröt lårbenshalsen vid kraschen och hamnade med sina två bröder på kirurgen i Eksjö.

– Häromdagen fick jag veta att det enda jag önskade mig när jag fick besök var sill, inte godis eller presenter och att jag hade permission över jul och då var hos min moster.

–Det kändes bra att få höra det. Just nu har jag ett behov av att fylla ut de fragmentariska bilder jag har från olyckan och tiden efter den. Samt att få svar på alla de frågor jag har:

Vem var först på olycksplatsen? Vilka deltog i räddningsarbetet? Hur var det på sjukhuset? Var jag med på mina föräldrars begravning? Varför delade man på oss fyra syskon - trots löften om att så inte skulle bli fallet? Hur hade jag och mina bröder det på barnhemmet?

Alf och Solvej Gustafsson vilar på Rydsnäs kyrkogård. Pernillas mor var bara 34 år när hon dog, fadern ett år äldre.
Foto: Privat

Efter att under Allhelgonahelgen besökt föräldrarna Alf och Solvej Gustafssons grav på Rydsnäs kyrkogård tillsammans med sina barn bestämde sig Pernilla för att nu var det hög tid för henne att titta bakåt.

Hon skickade ut en efterlysning i sociala medier där hon undrade om nån kunde hjälpa henne att få kontakt med alla dem som var inblandade i räddningsarbetet efter olyckan och vårdpersonalen som tog hand om Pernilla och hennes bröder på sjukhuset. Gensvaret blev enormt.

– Jag är otroligt tacksam över att så många försökt hjälpa mig genom att dela inlägget och sprida efterlysningen. Jag har redan pratat med räddningspersonal som var på plats vid olyckan.

Pernilla är nu angelägen fullfölja det minnesarbete hon framgångsrikt påbörjat och är intresserad av att komma i kontakt med alla som kan hjälpa henne att fylla ut luckorna vad det gäller olyckan och allt det som hände efteråt. Hon går att nå på facebook eller via mejl: ia_71@hotmail.com