Just nu är BUP, barn- och ungdomspsykiatrin i fokus. Bristande resurser, långa väntetider och personalbrist. Det är naturligtvis bra att frågan diskuteras, men något större hopp om förbättring har jag inte. Det är ett massivt feltänk att enbart fokusera på högutbildad personal som dessutom grottar ner sig i byråkrati och har allt mindre patientkontakt.

Annons

Det viktigaste är att möta problemet i sin linda, att få en samtalspartner bara att prata av sig till. Den viktigaste egenskapen hos samtalspartnern är nog snarare personlig lämplighet än hög utbildning, fina titlar. Att få en tidig kontakt medan problemet är litet och hanterbart istället för att låta detta växa till ett ohanterbart monster under månader, kanske till och med år i vårdköer.

Jag tycker inte heller man behöver låsa fast sig vid tanken att söka specialiserad psykiatrisk vård. Många vårdcentraler har kuratorer och terapeuter i eller knutna till sin verksamhet som mer än väl fyller behovet beskrivet ovan. Istället för att enbart fokusera på psykiatri och diagnoser så kan ett vårdteam se till helheten, kanske skriva ut motion och friskvård på recept istället för ångestdämpande och psykofarmaka.

Vi får inte heller glömma bort samhällets ideellt arbetande resurser. Att bara prata naket och öppet med en vän, kyrkans diakoner och präster. Allt helt kravlöst, du behöver inte ens vara medlem i kyrkan. Att i nattlig nöd ha möjlighet att ringa Jourhavande präst på 112 tror jag räddat många människoliv. Vi har olika kamratstödsgrupper som RSMH, Fontänhus, Anonyma Alkoholister och narkomaner, Sällskapet Länkarna. Nämner de senare eftersom dåligt psykiskt mående och missbruk ofta går hand i hand. Jag tror många gånger något av det ovan föreslagna kan vara betydligt mera läkande än ett kort besök hos en kyligt betraktade psykiater.

Vidga perspektiven, se alternativen! Om psykiatrin vänder dig ryggen, gör detsamma.

ANNA FRANIL, Vetlanda