Den här veckan har vi bland annat rapporterat om det rättsliga efterspelet till rånet mot restaurangen Cheers i centrala Värnamo. Det blev två års fängelse för männen som en sen kväll i oktober i fjol gick in på krogen beväpnade med kniv och yxa, i jakt på pengar.

Vi har i våra artiklar berättat hur gamla de två männen är och varifrån de kommer – Värnamo respektive Skåne. Men några läsare ville veta mer – och specifikt en sak. I vilket land var dessa gärningsmän födda? Eller ännu hellre – var de födda i Sverige? Från enstaka har frågan levererats med ilska och genast landat i slutsatsen att vi ”mörkar”.

Uppgifter om nationalitet på misstänkta eller dömda gärningsmän publicerar vi så gott som aldrig. Den som påstår – vilket skedde i Värnamofallet – att vi hänger ut svenska brottslingar och skyddar utrikesfödda får sannolikt leta förgäves efter artiklar som lyfter fram människors ursprung.

Ärligt talat – brukar du mötas av rubriker som beskriver ”Svensk man rånade restaurang” eller ”Svenskar misstänkta för våldtäkt”?

Förmodligen inte – åtminstone inte hos oss.

Du har troligtvis heller inte läst ovanstående rubriker som berättar att gärningsmännen kommer från Danmark, Kanada, Italien eller något annat land utanför vårt rikes gränser. Anledningen till det är enkel – den uppgiften saknar allt som oftast både nyhetsvärde och betydelse.

Annons

I Sverige bekänner sig landets seriösa medieaktörer till branschens egenformulerade pressetiska regler. De har inte kommit till för att begränsa journalistiken – skriften talar tvärtom om vikten av att press, radio och tv ska ha ”största frihet” att granska samhället och publicera det som är av vikt för medborgarna.

Däremot utgör de etiska reglerna som en måttstock som ska förhindra att människor far illa av det som publiceras – och jag tror att man utan tvivel kan påstå att de sitter i ryggmärgen hos de flesta journalister.

I Publicitetsreglerna, under punkten ”Respektera den personliga integriteten”, står det bland annat ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”.

Formuleringen förbjuder oss inte att publicera sådana detaljer om vi trots allt skulle vilja det – men den slår fast att de sällan har någon betydelse. Vilket vi håller med om.

Det som är allmänintressant i brottmål är främst information om brottet i sig och konsekvenserna av det. Det är därmed väl värt att beskriva att de två nu dömda rånarna i Värnamo gick in på Cheers maskerade och beväpnade, att de uppträdde hotfullt mot personalen och att de fick med sig 9 000 kronor ur restaurangens kassaskåp. Det är också relevant att visa bilderna från verksamhetens övervakningskamera – som ger en djupare förståelse av den pressade situation som restaurangens anställda befann sig i.

Bilden är en ögonblicksscen från Cheers övervakningskamera, som fångade rånarna på bild.

Vidare är männens ålder och hemort av intresse. Är det unga rånare som begår sitt första brott – eller handlar det om medelålders män eller rent av pensionärer? Hör de hemma i vårt område och känner till geografin, ortens företag och lokal kultur? Eller är de hitresta – för att besöka vänner, upptäcka orten eller rent av i syfte att begå brott?

Den typen av detaljer berättar vi – också.

Men något mer om de dömdas identitet behöver vi som verkar i ett samhälle sällan för att få kunskapen vi behöver om vad som har hänt. Brott begås av människor– och etnicitet är ingen faktor som har någon direkt betydelse för dessa människors livsval. Däremot kan social ställning spela roll – och om sådana omständigheter lyfts fram i exempelvis domstolsbeslut eller brottsutredningar brukar vi redogöra för dem.

Vi beskriver också påföljden – och om den också skulle innebära utvisning till hemlandet berättar vi naturligtvis det, då det ju är en del av straffet. Vi kan i sådana fall även komma att berätta vilket land det handlar om – när det finns omständigheter - förslagsvis krigskonflikter eller historiska eller kulturella relationer till vårt land eller område – som gör den uppgiften intressant och relevant.

I vissa, ganska sällsynta, fall kan vi faktiskt också berätta exakt vem en misstänkt eller dömd gärningsman är – och publicera vederbörandes namn. Ett sådant beslut föregås av noggranna överväganden av hur en sådan publicering påverkar människorna i den aktuella personens närhet. Även namnpubliceringar har sin plats i branschens Pressetiska regler:

”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges”.

Reglerna påpekar också medierna bör undvika detaljer – som till exempel yrke, titel eller nationalitet – som även utan ett namn på pränt kan göra att en anonym person identifieras.

Relaterat: Krönika: Good news, allihop - fake news har inget med journalistik att göra

Inför en namnpublicering måste nyhetsvärdet i själva namnet omsorgsfullt prövas mot den kränkning som publiceringen kan innebära för exempelvis partners, syskon, eller barn – och många av de här resonemangen på redaktionen slutar som sig bör i bedömningen att intrånget väger tyngre. I andra fall tycker vi trots allt att namnet är av ett sådant intresse för allmänheten att det faktiskt står över skadan som publiceringen kan innebära – men då handlar det oftast om personer som själva ställt sig i offentlighetens ljus, förfogar över allmänna medel eller uppbär en maktposition eller förebildsstatus i lokalsamhället.

Det scenariot finns inte vad gäller den dömda rånarduon i Värnamo. Där bör därmed ålder, ungefärlig adress och deras egen inställning till brottet räcka gott vad gäller beskrivningen av vilka de är.

Och varför skulle vi medborgare egentligen vara intresserade av något annat - om vi inte bara är ute efter att skvallra eller bygga fördomar?