Resultatet från framröstningen av Sveriges fulaste stad presenterades nyligen av intresseorganisationen Arkitekturupproret. Att Borlänge kammade hem förstapriset har nog gått få förbi. Men även från trakterna häromkring fanns flera städer representerade på listan.

Så högt upp som plats nio kom Ljungby. Stadens tros ha hamnat på tiotoppen på grund av sin stadssanering som resulterat i trista betongbyggnader och charmlösa köpcenter. Nässjö kommer tätt efter på plats 11 och Vetlanda på plats 20. I tolkningen av Vetlandas placering är det framförallt kommunhuset som antas dra ner skönhetspoängen, rejält. Jönköping får relativt få röster och hamnar längre ner på plats 30. Men kvalar ändå in på listan.

Gemensamt för städerna som nominerades till omröstningen är att stora delar av stadskärnan drabbades hårt av 60- och 70-talens rivningsvåg som svepte över landet. Rivningarna förstörde städernas unika särprägel och många ser i efterhand ut att ha stöpts om i samma trista form.

Eksjö som fick behålla mycket av sin vackra trästad och som renoverade istället för att riva är nu rikskänt som en av Sveriges vackraste småstäder. Turister kommer långväga för att besöka staden och förra året när Arkitektupproret istället höll tävlingen om Sveriges vackraste stad kammade Eksjö hem elfteplatsen.

Försvarare av rivningarna säger ofta att många dåliga och fattigdomsdrabbade hus revs. Därför var de inte att värda att bevara. Många som levt ett tufft liv utan vatten eller inomhustoalett ville ingenting hellre än att flytta vidare till modernare bostäder och glömma det som varit. Det kan vara ett argument som kan förstås i sitt sammanhang.

Annons

Men argumentet håller dock inte i de flesta fallen, i synnerhet inte när det gäller stadskärnor med ståtliga handelshus i sten som jämnats med marken. Efter att ha gått igenom många före- och efterbilder av städer som drabbats av rivningarna kan man konstatera att det knappast handlar om slitna fattigstugor.

Det som har hänt har hänt och går inte att ändra. Men man kan lära sig och göra annorlunda. Ofta är det de gamla byggnaderna som uppskattas av invånarna och fortfarande anses ge liv åt stadens själ. Smak är absolut olika, men när undersökningar gjorts visar de att det finns ett stort glapp mellan vad folk tycker är vacker och önskvärd arkitektur och vad som faktiskt byggs i dag.

Det är inte för sent att ändra inställning till hur nybyggnation kan se ut. Det går nämligen utmärkt att bygga nytt även i klassisk och traditionell stil. I exempelvis Tyskland och Polen återrestaureras i många städer de gamla stadskärnorna antingen med helt nya byggnader eller genom att ändra fasaderna. Det är ofta de städerna som blev bombade i kriget och som sedan blev återuppbyggda med efterkrigstidens ideal. I Sverige valde vi att förstöra våra helskinnade städer frivilligt i fredstid!

Allt som byggs i dag är givetvis långt ifrån fult och det är inte nödvändigt att motsätta sig all form av modern nybyggnation. Det finns flera olika variationer inom den moderna arkitekturen med trevliga alternativ som passar in i nybyggda stadsdelar och bostadskvarter. Men i alltför många fall har det blivit tokigt. Även om man bygger nytt kan man framhäva en stads karaktär, istället för att bygga som att det kan vara precis var som helst.

Frustrationen riktas främst mot de gamla vackra byggnader och områden som än i dag rivs för att ge plats åt själlösa, avskalade, betonglådor. Nybyggnation som sker i kulturellt känsliga miljöer bör ske med respekt för just det.

Politiker och tjänstemän behöver se sig om efter större mångfald när de stadsplanerar. Ett sätt är att leta idéer ur gamla ritningar från hur staden såg ut före rivningsåren och utgå från dem. Om inspirationen hämtas därifrån skulle många städer kunna återfå sin särprägel och unika charm.