Det är en komplicerad fråga. Det anser flera lokala politiker när de tar ställning till SD:s motion om ett tiggeriförbud på vissa platser i Jönköping.

Om den som tigger är mycket påstridig eller uppenbart bryter mot lagar och regler är det just dessa beteenden som ska bemötas, snarare än att förbjuda själva tiggeriet.

Det förvånar inte att Agnetha Lundbergs (SD) förslag kommer just nu. Det är bara några veckor sedan Högsta förvaltningsdomstolen kom med sin dom som tillåter Vellinge kommun att införa ett lokalt förbud mot tiggeri. Beslutet är prejudicerande och berör därmed landets övriga 289 kommuner, där vissa partier ligger i startgroparna att ta initiativ för att gå i Vellinges fotspår. Förutom Jönköping är ämnet aktuellt i Mullsjö, där SD strax före jul lämnade in en motion om tiggeriförbud. Och i Habo motionerar Habodemokraterna om att förbjuda tiggeri i centrum och vid vårdcentralen. Även Ljungbys kommunfullmäktige kommer att ta upp ett eventuellt förbud, efter att Sverigedemokraterna för en vecka sedan lämnade in en liknande motion, och i Värnamo har Anne Karlsson (SD) aviserat att lägga fram ett förslag om att förbjuda tiggeri i Värnamo kommun.

Vi kan alltså räkna med debatt i många delar av landet och länet. I Jönköping kommer förslaget inte att gå igenom, eftersom en majoritet i fullmäktige är emot. Men diskussionen leder i bästa fall till konkreta idéer på hur tiggeriet kan lösas lokalt. Tyvärr finns även en baksida: I värsta fall blir tiggeriförbudet ett ideologiskt slagträ där den underliggande debatten egentligen gäller inställningen till invandring.

Annons

Tidigare i texten nämndes att tiggeri är en svår fråga. Den är svår eftersom det inte finns något klockrent svar på hur man bäst bemöter och hanterar de enskilda personer som inte ser någon annan utväg än att resa till ett annat land för att be förbipasserande om småslantar. Och med bemöta avses inte hur vi agerar när vi går förbi en tiggare – oftast hör en nick, ett ”hej” eller ett leende till vanligt hyfs. Kruxet gäller snarare vilken hjälp kommuner ska erbjuda EU-migranter. Inställning och service har varierat med tiden. När allt fler från främst Rumänien och Bulgarien för några år sedan kom till Sverige för att tigga, efterfrågade många kommuner nationella riktlinjer. Till dessa kommuner hörde bland annat Borås, som har uppmärksammats dels för det stora antal EU-migranter som sökt sig till staden, dels för kommunens inledningsvis generösa hållning. I slutet av 2013, efter att ett tältläger i Stadsparken vuxit sig alltför stort och slutligen tvingat fram ett rivningsbeslut, erbjöds ett 70-tal tiggare bussresa hem till Rumänien, bekostad av skattebetalarna. Lokalbefolkningen samlade in kläder och andra föremål som migranterna fick med sig hem. En kort tid därefter var många tiggare tillbaka i Borås. Kommunstyrelsens ordförande Ulf Olsson (S) konstaterar nu i efterhand att beslutet om skattefinansierad hemresa var felaktivt (Borås Tidning 15/10-15).

Våren 2016 sändes SVT-dokumentären ”Vi kallas tiggare” i tre delar, ledd av journalisten Alexandra Pascalidou som under inspelningsperioden tillbringade mycket tid med EU-migranterna i Borås. Det är inget fel i att skildra utsatta människors vardag, men dokumentärserien tappade i trovärdighet eftersom en fråga undveks: den om hur länge dessa personer stannar i Sverige.

Enligt EU:s fria rörlighet är det tillåtet att resa till ett annat land inom unionen och utan särskilda tillstånd stanna i upp till tre månader. Sedan måste personen lämna landet, men kan därefter återvända för ytterligare en tremånadersperiod.

Det är känt att många reser fram och tillbaka mellan Sverige och hemlandet, men det är samtidigt alltför lätt att oupptäckt vistas i Sverige längre än den tillåtna tiden.

Det är efterlevnaden av de lagar vi redan har som bör kontrolleras, snarare än att införa nya.

På senare tid har en annan del av problematiken aktualiserats: människohandel. Tiggeriförbudsförespråkare brukar föra fram risken för dessa brott som ett skäl att förbjuda tiggeri helt och hållet. Det är viktigt att inte förminska problemen med kriminella ligor som utnyttjar fattiga människor och tvingar dem att tigga pengar utan att få skälig lön. Den färska domen i Växjö tingsrätt, där sex personer fälldes för inblandning i just sådan människohandel, är därför ett välkommet tecken på att samhället inte tolererar den här typen av brott.

Det är upp till var och en att själv besluta om vi vill skänka eller inte skänka en peng i en utsträckt kopp, och inte minst Kyrkhjälpen i Jönköping gör med andra insatser skillnad för enskilda individer. Men när till och med rödgröna regeringsföreträdare går ut med att pengarna på sikt gör bättre nytta i tiggarnas hemländer än i Sverige, får det anses råda politisk konsensus om var insatserna ska koncentreras. Och det är i huvudsakligen Rumänien och Bulgarien. Den diskriminering av romer som övriga EU halvt blundar för är en skam för hela unionen. Och inte lär det bli lättare när Rumänien nu har satt sig i ordförandestolen och under det kommande halvåret leder ministerrådets möten. Detta strax efter att landet i praktiken har avkriminaliserat korruption.

EU har försökt uppmuntra Rumänien att ta ansvar för sina medborgare. Det har under flera år funnits pengar avsatta för att stödja romer att genom utbildning och andra satsningar kunna hitta jobb och bli självförsörjande. Men om landet tycker så illa om en del av sina medborgare att det inte ens söker pengarna, når inte hjälpen fram.

Det må vara segt, men det är den enda vägen. Sverige måste ligga på hårdare för att EU ska pressa Rumänien och Bulgarien att ta ansvar för sina medborgare.

Ingen skänkt slant utanför Asecs eller Ica kan tyvärr förändra det.

Eu