— Ondskan byter skepnad och namn, men lidandet för människor är alltid detsamma, säger Ania när vi träffas i hennes bostad i Nässjö.

Hon kommer i kväll att följa Nobelfesten i tv där Svetlana Aleksijevitj är årets litteraturpristagare. En vitrysk, ryskspråkig författare som har skrivit en serie dokumentärromaner om ”sovjetmänniskan”.

— Vi hör samma röster, förklarar Ania som också är en uppmärksammad författare. Även hon har skildrat hur ondskan sliter sönder familjeband, dödar människor och tvingar folk på flykt.

Får inte glömma

— Skriv inte om det där. Det är så hemskt! säger de, men jag har lyssnat och valt att berätta. Precis som Svetlana gör.

Ania Monahof var 58 år när hon 1987 debuterade med självbiografin ”Genom graniten”. En bok som följdes av de tre böckerna ”Tillflykten”, ”Mot stjärnan” och ”Sjung mitt hjärta”.

Sviten berättar släktens historia i Ingermanland, om deporteringar av familjemedlemmar till Sibirien. Så försvann hennes morfar.

— Det var en ständig rädsla man hade som barn, att någon en dag bara skulle vara borta, berättar hon.

— Första gången jag var med om det var när främmande män kom och hämtade min lärarinna i skolan.

Stalin var inte den ende att frukta.

Bombade tåget

Ania var tolv år när tyskarna marscherade in i Sovjetunionen. Hitler dirigerade dem till dåvarande Leningrad där familjen var bosatt.

— Jag satt i det sista tåget som hann lämna staden. Vi tog oss till sommarhusen i Ingermanland. Tåget efter oss bombades av tyskarna.

Kvar blev hennes far Ivan att försvara Leningrad.

Ockupationen följdes av en fruktansvärd hungervinter.

Annons

— Jag minns att jag kastade kokta potatisar över stängslet till judar i ett läger. Ingen tänkte att ett barn som jag skulle straffas för det.

— Men jag blev beskjuten och överlevde tack vare att mormor kastade sig över mig och höll mig på marken.

Tillsammans med mormor, mamma och lillebror evakuerades Ania så småningom först till Estland och sedan Finland.

Den 19 januari 1945 var målet Sverige för en liten fiskebåt med flyktingfamiljer, tio barn och sju vuxna.

— Det var värsta stormen över Finska viken, det rann vatten över våra ryggar.

I kylan frös kläderna. Båten fastnade i isflak och kom först inte loss.

— Mormor masserade våra ben för att vi inte skulle förfrysa medan mamma sjöng sånger.

— Efter varje sång skrek vi i båten ”Vi klarar det, vi klarar det, var inte oroliga”.

En liten tändsticksask med Einar Nermans solstickepojke blev bekräftelse på att de hade nått svensk mark.

Hon visste inte då att hennes pappa några år tidigare stupat i kriget mot tyskarna.

Föräldrar svalt

Hur överlever man som barn inre hot i en diktatur och sedan hot från en diktator till?

— Det är enkelt. Kärleken i omgivningen, svarar Ania.

Föräldrar svalt för att barnen skulle äta sig någorlunda mätta. Soldater delade med sig av sin ranson.

I forna Sovjetunionen var det absolut förbjuda att predika för barn.

Hon plockar fram en vattenskadad Bibel ur sin bokhylla. Den hade hennes mamma Maria med i fiskebåten över Östersjön. Tron gav hopp, också för ett barn som Ania.