Jag tror få skulle invända om jag skrev att 2016 var ett riktigt uselt år. Brexit, Donald Trump, Aleppo, David Bowie, Leonard Cohen och Carrie Fischer.

Och allra värst, den 28 september 2016 passerade vi den kritiska koldioxidnivå i atmosfären varifrån forskningen tror att det inte finns någon återvändo – uppvärmningen är nu självförstärkande.

I sociala medier har de frustrerade suckarna om olycksåret haglat: ”Kan inte bara 2016 ta slut nu?”. 2016 anses så dystert att flera tidningar gjort ansträngda försök att visa på att bra saker faktiskt också hände. Under rubriken ”Inte bara elände” lyfte Dagens Nyheter fram ett solcellsdrivet flygplan och att världens tigerstam ökat med några hundra djur. En ganska klen tröst kan tyckas.

Vore det helt enkelt inte bara bäst att lägga 2016 bakom oss och vandra in i det oskrivna 2017 – kanske blir det ett bättre år?

Men finns det inte en slags vidskepelse kring vår besatthet av årtal? Själva tanken på att vissa år är bättre och andra sämre? Att vissa är mer avgörande och betydelsefulla, medan andra är obetydliga och händelselösa?

Vid den här tiden på året ska det gångna året sammanfattas, mätas, vägas och betygsättas – medan det kommande ska förutspås. Slår leggings på catwalken? Kommer regeringen att falla? Blir det ett bra svampår? Trendspanare, ledarskribenter och krönikörer spår som vår tids astrologer.

Redan i skolan inpräntas särskilt betydelsefulla årtal: 44 f.Kr, 1066, 1492, 1789, 1914, 1939, 1968, 1989 och 2001 för att nämna några.

På senare tid har det också kommit flera böcker som fokuserar helt och hållet på ett år. Mest uppmärksammad är kanske Florian Illies ”Århundradets sommar: 1913” som beskrivs som en bok om ”året då allting hände”. Nyligen utkom Elisabeth Åsbrinks Augustprisnominerade ”1947”, som på samma vis sätter fokus på ett år: ”1947 är allt i rörelse”.

Annons

Illies och Åsbrinks böcker är särskilt intressanta då de utmanar vår årtalskanon genom att borra ner sig i år som få har någon riktigt relation till.

Men behållningen av böckerna är inte att de skriver in nya årtal i vår kanon – utan att de i ett större perspektiv pekar på hur meningslösa årtal är för att förstå både vår historia och samtid.

Årtalet är endast ett dramaturgiskt grepp, en inramning för berättelsen. I själva verket är det ju så att desto djupare vi studerar historiska händelser, desto mer inser vi att dessa aldrig kan förstås isolerade – än mindre begränsade till ett kalenderår.

Första världskriget startade förvisso med en revolverkula 1914. Men ”när” är en ganska ointressant fråga i jämförelse med "varför”? För att ge ett någorlunda bra svar på hur detta krig startade behöver vi gå tillbaka till händelser som sattes i rörelse genom Napoleonkrigen, ett århundrade tidigare.

På samma sätt är det omöjligt att förstå varför andra världskriget startade genom att studera 1939, för det måste man förstå den generation som formades i första världskrigets blodiga skyttegravar.

Vår nit att märka och dela in saker i fack är dock något djupt mänskligt. Vi är födda organisatörer. På så sätt har vi gjort världen mätbar och hanterbar – arter och atomer, var sak på sin plats. Det ger oss trygghet att veta vad saker hör in.

Vår inre byråkrat har möjliggjort civilisationen, men också begränsat oss. Baksidan av vårt organiserande är att vi ofta har svårt att se bortom det mätbara. Våra system har blivit så överordnade att vi bland bara ser hyllorna – inte vad som fyller dem. Ett exempel på detta är det akademiska revirtänkandet, där gränsförsvar av discipliner oftare blir viktigare än slutresultat.

På samma sätt begränsas vårt tänkande av att skänka årtal alltför stor betydelse. De rörelser som ledde fram till Brexit, Trump och belägringen av Aleppo skapades långt tidigare - i Syriens bildande efter första världskriget och i 1980- och 1990-talets ekonomiska politik.

Om 2016 var ett dåligt år, så fanns det dåliga där från början. Det var inte plötsliga olyckor som drabbade oss. Om vi tror det riskerar vi att bli blinda för de verkliga orsakerna till problemen.

I bästa fall fungerar årtal som historiska förankringspunkter, milstolpar som hjälper oss till orientering i det förflutna. I värsta fall är det tvärtom, att vi försöker förstå vår värld genom årtal.