En stor sorg hänger över familjen Jasharaj. Mer än åtta år har gått sedan sexåriga Jasmina försvann i närheten av sitt hem i Sävsjö men ännu har hennes föräldrar Rexhep och Florije Jasharaj inte tappat hoppet om att en dag få återse sin dotter vid liv.

– Hoppet är det sista som överger oss, säger Rexhep.

Familjen har sedan måndagen den 28 juli 1997, då Jasmina försvann spårlöst från bostadsområdet Hägne i centrala Sävsjö, knappast kunnat leva ett normalt liv.

– Det värsta är ovissheten, att inte veta vad det är som har hänt henne. Jag tänker väldigt ofta tankar som, varför blev just hon utvald att rövas bort, och vad har jag gjort för ont, för vi kommer att få lida livet ut, säger Rexhep och tillägger att det ändå är Jasminas mamma som har det värst.

– Jag tror att det tar hårdare i en mammas hjärta. Jag vet inte varifrån hon får sin styrka.

För Florije är saknaden av dottern värst. Att inte ha henne hos sig.

– Ofta tänker jag otäcka saker om vad som skulle kunna ha hänt henne.

För både Florije och Rexhep finns Jasmina i tankarna ständigt, även om det inte alltid syns utåt.

– Jag försöker vara stark och glad för man måste på något sätt fortsätta att leva.

Florije har nyligen börjat jobba heltid och säger att jobbet skingrar tankarna en aning.

Men såret är ständigt öppet. Överallt finns saker som river i hjärtat.

– Till exempel när man ser hennes vänner som har vuxit upp. För ett tag sedan träffade jag en flicka som Jasmina brukade leka med och då blev jag jätteledsen, berättar Florije.

Hemma pratar man inte så mycket om Jasmina.

– Jag försöker göra allt för att lugna min fru och det har hänt att jag har gömt Jasminas grejer för att inte riva i såren. Och min fru gör likadant för att lugna mig, berättar Rexhep.

Många av Jasminas saker har de inte längre kvar. Polisen har behövt leksaker och kläder för att kunna få fram DNA-spår. Dessutom fick familjen flytta från lägenheten de bodde i när dottern försvann, då huset hotades av rivning.

– Men det vi har kvar vill vi behålla, förklarar Rexhep.

Då och då frågar folk om något nytt har hänt i utredningen, och sådana tillfällen kan bli jobbiga för familjen.

– Men det är i alla fall bättre att veta att folk delar ens sorg och smärta, att de bryr sig även om de inte kan känna samma smärta som vi känner.

Florije håller med.

Annons

– Det kan vara jättesvårt när folk frågar, men samtidigt blir jag glad, och att

svenska folket fortfarande jobbar med detta, att vårt barn inte har glömts bort.

Familjen pratar också gärna med media om Jasminas försvinnande, allt för att hålla hennes minne vid liv hos utomstående.

Rexhep och Florije har tre söner, två som är äldre än Jasmina och en som är sex år. Den yngste har aldrig fått träffa sin syster.

– Vår äldsta son vill inte prata om Jasmina, han är irriterad och undrar varför polisen inte gör något. Men vi säger till honom att polisen visst gör sitt jobb men att de inte berättar allt för oss.

Yngste sonen vet inte så mycket om varför Jasmina inte bor med familjen.

– Men ibland när han har varit ute och lekt och vi frågar var han har varit säger

han att han har letat efter Jasmina, berättar Rexhep.

För familjen Jasharaj är det svårt att känna annat än sorg.

– Skulle man hitta henne död, som man gjorde med Therese Alexandersson, då skulle vi i alla fall ha en kropp att lägga blommor vid. Men vi har ingenting, säger Rexhep.

Florije vågar knappt tänka tanken.

– Kanske skulle det vara lättare även om man inte hittar henne vid liv, men hjärtat säger inte så.

Rexhep är tacksam för allt stöd han har fått på sin arbetsplats. Han har fått sina behov tillgodosedda och företaget har haft överseende med familjens situation.

– Men jag önskar att även min fru kunde få ett betydelsefullt arbete. Just nu jobbar hon med att städa och diska, men hon behöver något som engagerar henne.

Rexhep tycker inte att familjen har fått något stöd från kommunen för att underlätta vardagen.

– En gång frågade jag om rehabiliteringshjälp, om vi kunde få någon form av stöd för att kunna besöka vårt hemland, men det fick vi inte, berättar Rexhep.

Han kramar om sin fru, torkar hennes tårar och båda säger att det är tur att de har varandra.

Men hoppet har som sagt inte svikit, Jasmina finns ständigt i deras tankar.

– När vi åker bort tänker jag alltid, vad händer om hon kommer tillbaka och inte hittar oss, säger Rexhep. Därför tar alltid en kamrat till mig hand om husnycklarna.

Numera lämnar familjen även bilnycklarna. I fall Jasmina skulle komma tillbaka.