Just precis när jag börjar skriva det här är det lördag morgon i slutet av mars 2020 och jag sitter på ett tåg genom Londons norra förorter på väg till South Kensington för att gå på Natural History Museum med min dotter. Hon har bott i London i över två år och jag har inte sett henne sedan jul. Hon har planerat en heldag för oss – vi ska gå på museum, vi ska gå till puben efteråt och hon har valt ut en restaurang som vi ska äta på senare i kväll. Och jag ska få krama henne, begrava näsan i hennes hår, sådär som jag har gjort sedan hon föddes, redan då med en rejäl kalufs på huvudet. Hon luktar så gott.

Eller förresten, nej, det gör jag ju inte. Jag sitter i min soffa på balkongen i Jönköping. Museet är tillfälligt stängt, liksom alla pubar och restauranger i London. Och flyget ställdes in för över en vecka sedan. Jag har en kompis som erbjöd mig en roddbåt med motor på, om jag ville åka ändå. Om jag ville?!? Men tänk om jag får corona mitt ute på Nordsjön? Ensam? Det vore inte bra.

Det blev inget besök på Natural History Museum - den här gången.

Två av tre svenskar har undvikit att resa och träffa andra människor på grund av viruset, enligt en undersökning av Ipsos och jag är en av dem, mer eller mindre frivilligt. Förnuftigt, ja, självklart. Men i det känslomässiga kaos som uppstår när hela samhället ställs på paus känner jag det som om jag lever parallella liv. Jag följer myndigheternas rekommendationer, jag tvättar och spritar händerna som aldrig förr, jag undviker kramar förutom med dem jag lever så nära att vi skulle smitta varandra i alla fall. Men en del av mig går strax upp ur tunnelbaneuppgången i centrala London, trängs med alla som springer i trapporna, blir lite irriterad över folk som inte flyttar på sig, samtidigt som jag känner den där sprittande glädjen – snart ser jag henne i folkvimlet, snart får jag känna hennes doft. Men ingen trängs just nu, alla flyttar på sig, det finns inget folkvimmel och jag får inte se min dotters leende.

Nu sitter hon i stället i sin lägenhet i Notting Hill och spelar Sims, går promenader och umgås med sina vänner digitalt. Häromdagen när vi pratade i telefon var hon ute för att köpa bröd och det var kö utanför den lokala matbutiken. Jag frös till när hon berättade det, även om jag vet att det beror på att det inte är bristen på bröd som gör att engelsmännen köar utanför Waitrose, utan det fullt rimliga kravet på ”social distancing”. Men bilden är stark och jag hörde rädslan i hennes röst när hon berättade. När jag ringer henne en kväll gråter hon av saknad, och jag med. Och i de parallella verkligheter jag lever – den verkliga och den inre – kan jag inte förstå att jag inte är där, när det känns så starkt.

Normalt myllrar det av folk på gatan utanför min systers fönster i norra London, nu är butiker och caféer stängda och jag kan inte sitta där och dricka morgonkaffe i hennes sällskap.

Foto Patricia Svensson

Även min syster bor i London, och jag saknar henne med. Men i stället för att vi sitter i hennes burspråksfönster och ser ned på den myllrande huvudgatan i norra London, ligger hon i sin soffa som vad hon själv benämner som en ”Netflix recluse” och jag, ja, jag sitter fortfarande på min balkong. Hon har fått corona, men jag är fortfarande frisk, liksom dottern. Vi kollar läget i vår familjegrupp på WhatsApp. Systerdottern som är lärare i Leeds och hemma från jobbet eftersom de engelska skolorna är stängda, funderar på att fylla dagarna med att baka bröd och skänka bort till grannarna som kanske inte kan gå ut. Vi grälar lite också, de tycker att vi i Sverige är oförsiktiga, jag själv, som känner stor tillit till vad de svenska myndigheterna säger, ska senare på lördagen gå ut och äta lunch med en väninna på stan. För att stötta det lokala näringslivet så gott jag kan, men förstås också för min egen skull. Engelsmännen tycker att jag är oförsiktig, jag håller inte med. Och så där håller vi på ett tag. Innan vi skickar lite hjärtemojis igen.

Ett annat samtal, i Sverige, där jag beskriver hur vi gråter när vi pratar om att vi inte kan ses, jag och dottern, och personen jag pratar med säger att jag ska vara glad att hon gråter, för själv är han glad att hans gamla mamma inte kan komma och hälsa på i helgen på grund av corona. ”Var glad att hon saknar dig” säger han. Ja, jag är glad för det, och för att jag är frisk och kan längta efter att sitta i vårsolen på den lokala puben med min syster, för hon, hon vaknade vid fyra i morse av torrhosta och andnöd och längtar just nu inte efter något annat än att bli frisk. Tur ändå, att jag är här och inte där, och tur ändå, att vi saknar varandra.