Frusen tid. Brinnande plan. En skolstart ska inte vara så här.

Mitt i allt detta pockar de vanliga rutinerna på vår uppmärksamhet, ofrånkomliga även nu. Närvaroregistreringen blir bara det första i raden av tillfällen då vardagen framträder i sin fulla obscenitet, sin oerhörda taktlöshet. Att se ditt namn med statusen ”giltig frånvaro” träffar så hårt att jag har svårt att genomföra mina lektioner.

I sorg är vardagen tjuren i porslinsbutiken, en vild buffel som helt saknar respekt för när tragedier som denna har inträffat. Hur är det meningen att vi ska förmå oss till att avgöra om din frånvaro är giltig eller inte i det här skedet? Är döden ett giltigt skäl nog att inte infinna sig på sin vanliga plats? Tanken är absurd. Du borde vara här. Allting tyder på det. Att inte vara det får konsekvenser.

Ändå är dessa påminnelser ingenting mot vad dina allra närmaste nu tvingas genomgå.

Att första gången på flera år få återse en familjemedlem i egen hög person, känna lättnaden över att det har gått bra för honom, att han snart kommer att ta studenten i Sverige, bara för att se det ljuset släckas redan ombord på planet tillbaka.

Att befinna sig i Sverige och vänta på sin vän, som inte kommer hem igen till den gemensamma lägenheten och bryter tystnaden med just sin röst.

Linus Lekander.

Foto Privat

Jag kommer också att sakna den rösten. Jag förväntar mig att höra den ropa på mig i korridoren innan jag själv har lagt märke till dig. Sådan var du. Social, nyfiken, engagerad. Den bilden delas av alla som just nu kommenterar saknaden av dig.

Det var också sådana egenskaper som gjorde att du hade mycket att tillföra under mina lektioner, där vi ägnar oss åt jämförelser mellan svenskan och elevgruppens olika modersmål, hittar överraskande likheter i ordförrådet, diskuterar underförstådda meningar och nyansskillnader. Ett av de första intrycken du gjorde på mig var att likna språket vid en trädgård och dess många variationer vid olika sorters blommor. Det var ett argument för att värna om minoritetsspråk, att språkträdgården blir som vackrast med blommor i många olika färger planterade.

Det är en liknelse jag ofta har återkommit till i tanken. Trädgården är en fin bild även för skolan, där alla elever har något unikt att bidra med. Jag undrar hur en språkblomma hade kunnat se ut – svetsblommor, programmeringsblommor, blommor med specialkunskaper om rymden, om företagande, om mänskliga rättigheter, om vård och omsorg.

Jag har lektion med dina klasskamrater. Det är en tyst lektion. Inte på det där sättet som lärare brukar föredra, utan tyst av helt fel anledning. Jag erbjuder eleverna att prata om det inträffade, men de har nästan inget kvar att säga. Jag famlar också efter de rätta orden. Allt jag har kunnat tänka på sedan i onsdags är att ett flygplan har skjutits ner och kolliderat med jorden, avslutat livet för 176 människor, och här befinner vi oss i ett klassrum och förväntas enligt planeringen engagera oss i vad som kännetecknar olika texttyper, fortsätta stångas mot vardagens tjurskallighet trots allt.

Vi är sprickorna i porslinet.

Vi är den seismiska aktiviteten efter nedslaget, darrningar på röster, händer, blickar.

Vi är gåshuden efter iskylan från kommentarerna som har försökt frånta offren sitt människovärde, avidentifierat er lika snabbt som ni identifierades, gjort sig lustiga över er hemmahörighet.

Jag kan bara hoppas att orden som vi andra sprider om dig, om er, i slutändan kommer att överrösta de kommentarerna, visa vad det innebär att höra hemma någonstans.

Vår sorg vet inga gränser.

Hos oss på skolan står din blomma fortfarande kvar.

Hos lärare och elever.

Hos vänner.

Linus Lekander

lärare i historia, svenska och svenska som andraspråk på Erik Dahlbergsgymnasiet