Annons
Vidare till smalandsdagblad.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledare: Centern bör gå med Moderaterna i migrationsfrågan

Centerpartiet har ändrat sig på flera punkter i migrationspolitiken. En mer pragmatisk politik efterfrågas av väljarna.

Efter midsommarhelgen briserade uppgifterna: Centerpartiet skulle enligt uppgiftslämnare till Aftonbladet (22/6) öppnat för att gå Moderaterna till mötes på flera punkter i migrationsfrågan.

Jonny Cato, Centerpartiets migrationspolitiska talesperson, avfärdade ryktena på Twitter, men fortsatte att betona vikten av att nå en bred överenskommelse.

Den migrationspolitiska kommittén ska presentera sitt förslag i augusti och ”bred överenskommelse” är bara ett sätt att säga att S och M ska stå med som undertecknare.

Vad som kommer att presenteras vet vi inte, men en överenskommelse där S och M ingår innebär otvivelaktigt en mer restriktiv migrationspolitik framöver.

C-positionen kan jämföras med MP, som svarat med att gräva sig djupare i sin skyttegrav. En och annan bedömare har lyft fram centerpartisternas pragmatiska ådra.

Det ligger säkert något i den förklaringen, men till skillnad från MP har C ändrat sig på flera punkter. Kanske inte i retoriken – även om den också tonats ned – men i politiken.

I vad som närmast kan beskrivas som medieskugga tog centerstämman 2017 ställning för ett kvotsystem. Asylrätten skulle finnas kvar, men flyktinginvandringen till Sverige skulle främst skötas i FN:s flyktingorgan UNHCR:s regi.

Sedan Jonny Cato tog över ansvaret för migrationsfrågor inom C från Johanna Jönsson har han befäst den linjen.

I höstas skrev han tillsammans med partiledaren Annie Lööf på DN Debatt (11/3-2019) att Sverige behöver rikta in migrationspolitiken på lagliga vägar – det vill säga, kvotflyktingar.

Antalet som söker sig hit på illegala vägar skulle minskas genom pullfaktorer som tillfälliga uppehållstillstånd och begränsad tillgång till välfärdstjänster.

Avvikande åsikter med S och M finns, men ska inte överdrivas. Ett volymmål, som M har fört fram, avfärdades av Jonny Cato på Expressens debattsida (30/6).

Men han lade till brasklappen ”som bryter mot asylrätten”. Det volymmål som M har presenterat är dock mest ett spel för gallerierna, som inte skulle hindra någon från att nyttja sin asylrätt om det överskreds.

När M tvingats precisera sitt förslag har volymmålet snarare handlat om att regeringen ska presentera en handlingsplan vart fjärde år (Aftonbladet 4/6). En sådan ambition kommer inte att fälla den migrationspolitiska kommittén.

Ett annat starkt skäl för C att nå en uppgörelse med S och M är att migrationsfrågan blivit en belastning för partiet. I partiets eftervalsanalys konstaterades att kärnväljare utanför de stora städerna delvis hade ersatts av rörliga storstadsliberaler.

Trots skiftet i väljarkår var det enligt en Sifo-mätning från i mars bara 15 procent av C-väljarna som tyckte att Sverige skulle ta emot fler flyktingar än i dag (SvD 7/3).

Medan MP och V under de senaste månaderna befäst sina positioner som ytterkantspartier i flyktingfrågorna, har C gjort det tydligt att det inte är den fålla partiet hör hemma i.

Det är välkommet. Migrationspolitiken är ett politikområde med svåra målkonflikter – ekonomiska, humanitära och kulturella – och bör också behandlas som det.

Ledarredaktionen