Annons
Vidare till smalandsdagblad.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledare: Dags att sluta kulturuppfostra

Traditionell kultur konsumeras minst men subventioneras mest. Kulturpolitiken borde ha ett tydligare fokus på självbestämmande.

Till följd av coronakrisen gav regeringen och samarbetspartierna i början av sommaren 319 miljoner i stöd till statligt finansierade kulturinstitutioner (SR, 8/5).

Ett kortsikigt sätt att ge stöd till en krisande bransch kanske, men egentligen skiljer sig det inte särskilt mycket från kulturpolitiken utanför kristider.

Den rådande kulturpolitiken snedvrider konsumtionen av kultur, vilket inte ligger i medborgarnas intresse.

Ta musikbranschen till exempel. Där uppgick 2017 de offentliga medlen till 28,5 miljoner kronor, enligt branschorganisationen Svensk Live. Dessa bidrag delas inte ut jämnt mellan musikbranscher och genrer. Över 50 procent går till antingen jazz eller klassisk musik.

Generellt sett subventioneras så kallad traditionell kultur – muséer, klassisk musik och opera – mest. Ändå konsumerar vi den inte i särskilt stor utsträckning.

Enligt Myndigheten för kulturanalys (2019) går endast en procent av svenskar på opera eller klassisk konsert minst en gång i månaden. Det är att jämföra med de 74 procent av svenskar som ser film, och strax över hälften som läser en bok.

Dessutom är fördelningen inte jämn över olika samhällsgrupper. Under ett år går 22 procent av de som kommer från ett företagarhem och 34 procent av de som kommer från ett högre tjänstemannahem på opera eller klassisk konsert. Bland de som kommer från arbetarhem är siffran tio procent.

Jämför man med exempelvis bio eller pop- och rockkonserter är fördelningen mer jämlik och konsumtionen generellt sett högre. Dessutom ser man tydliga skillnader vad gäller stad- och landsbyggd.

Kulturdeltagande som kräver speciella inrättningar, som teater, opera och bio är vanligare i tätorter än på landsbygden. Däremot finns inga systematiska skillnader vad gäller att läsa böcker, eller själv syssla med kulturyttringar som att teckna eller fota.

Varför ska så stor del av kulturbudgeten gå till opera och teater i storstäderna, när landsbygden inte kan ta del av den kulturen? Och varför ska man subventionera kultur som främst kommer högre samhällsklasser till gagn, som med all sannolikhet hade kunnat betala ur egen ficka?

Kulturpolitiken borde ha ett tydligare fokus på självbestämmande. Om man till exempel skulle införa en kulturpeng i stil med friskvårdsbidraget eller skolpengen – i stället för direkta subventioner av branscher och utövare – skulle det kunna främja allas möjlighet till kulturupplevelser och skapande, i linje med kulturpolitikens mål.

Det skulle göra att även de med mindre pengar eller längre avstånd till kulturella centra fick tillgång till kultur, utan att försöka styra vilken kultur som konsumeras.

Att slippa det offentligas stundtals förmyndaraktiga styrning av kulturkonsumtionen skulle vara en kulturpolitik i både medborgares och utövares intresse.

Ledarredaktionen