Det är förstås ingen naturlag att det måste finnas olikheter mellan generationer. Skillnaden mellan en 1600-talsbonde och hans barn (eller barnbarn) var sannolikt så försumbar att begrepp som generation X och Y för dem hade förefallit obegripliga – de delade i stort sett samma erfarenheter och omständigheter under sin respektive livstid. En generation var ett åldersspann, inte en uppsättning idéer eller sätt att förhålla sig till världen. Dessutom vet de flesta som har barn att personlighet till stor del är medfött. En del tycks komma ut ur moderlivet stockkonservativa, med monokel och tredelad kostym, medan andra är fullblodiga reformister redan från början, så generationsskillnader kommer alltid att kompenseras och överlappas av andra faktorer.

Men det är som om nittonhundratalet motsvarade flera tusen års tidigare utveckling: från hästrygg och telegram till flygstol och e-post på några decennier. Ju större förändringar världen genomgår, desto mer relevant blir det att tala om generationer i denna specifika mening, eftersom uppväxtvillkoren då varierar beroende på när du är född. Historiskt har det krävts tio (eller hundra) generationer för att åstadkomma sådana förändringar som i dag genomförs på väldigt kort tid.

Generation Y, födda tidigt åttiotal till mitten av nittiotalet, har förstås funnits i arbetslivet ett tag. De kallas även millennials eftersom de började ta plats på arbetsmarknaden vid millennieskiftet. I en väldigt grov karaktärisering av denna grupp brukar det sägas att de är kreativt orienterade, gärna arbetar i team och ser hierarkiska arbetsplatser som förlegade. Dessutom vill de göra gott, det vill säga rädda världen, och tar för givet sådant som för många äldre kan tyckas vara inslag av lyx, som att jobba hemifrån. Det är inte så att en generation hålls samman genom gemensamma åsikter eller ideologi – det skiftar rejält inom varje grupp – däremot har de givits liknande redskap för att förstå sin tillvaro.

Inom teknologi talar man också om generationer – tredje generationens iPhone, andra generationens elbil – och där är generationsväxlingen betydligt mer frekvent än den rent biologiska. Kanske är det i ökande grad från detta perspektiv vi bör betrakta våra mänskliga generationer också: den exponentiella utvecklingen av teknologi leder till att intervallet mellan generationerna blir allt kortare, för den förändrar vårt sätt att leva så fundamentalt att de skapar skilda levnadsvillkor, även där det bara skiljer fem eller tio år i ålder. Det finns redan ett antal vattendelare, och fler lär det bli. Generation Z exempelvis, som vuxit upp som digitala infödingar, har ett annat sätt att förhålla sig till omgivningen än de som kom före.

Om utvecklingen fortsätter att tillta i hastighet skulle det på sikt kunna innebära att varje arbetsplats inrymmer inte bara två eller tre utan tio generationer medarbetare, alla vars världsbild formades under skilda omständigheter, alla med distinkta sätt att se på ledarskap, ekonomi, samarbete, karriär, rättigheter och skyldigheter. Och kanske är det lika bra – då är vi snart nere på en så fragmentiserad nivå att det återigen blir meningslöst att tala om generationer; tillbaka på individnivå, där vi inte etiketteras enligt omständigheter vi ändå inte kan göra något åt.

Oavsett börjar det bli ont om bokstäver efter Z – vi kanske ska ta det som ett tecken?

Relaterat till artikeln